Tenct

Ibland undrar jag hur maskineriet där uppe fungerar egentligen, och då menar jag inte atmosfären. Jo, det också visserligen, men nu menar jag det som pågår innanför skallbenet. Hur kugghjulen och remmarna verkligen hänger ihop och drar runt varandra, hur operatören drar ledningarna och kopplar i huvudcentralen. Ibland får man ju minsann vänta på att det ska kopplas och signalen komma fram. Ni känner säkert igen er. Man sitter där, pratar med någon eller funderar på nåt, kommer att tänka på nåt som man vill säga men kan inte, hur man än försöker, komma på vad det exakt handlade om eller vad det hette. Man sitter där, röken börjar sippra ur öronen och man kan höra kugghjulen spinna. Men inget händer. Inget. Nada. Det hjälper då inte. Det går bara inte. Signalen går inte fram.

Sen, tre veckor senare mitt i natten vaknar man och som en blixt från klar himmel (eller mörkt sovrumstak, var man nu sover) slår det en. Koppling går fram. Aha! Ja, så var det ju. Så hette det. Tack så mycket, det hjälpte ju mycket. Oftast går det kanske på ett par minuter, men det har hänt mig att jag några månader senare plötsligt kommer på namnet på den där Tv-serien jag förgäves sökte när jag behövde det. Bättre sent än aldrig kanske.

Jag undrar om min är felmonterad, man kanske kan reklamera den nånstans...

Btw, angående igår. Om jag hatade måndagar var det...

Ja. Jag erkänner (det var jag som gjorde det... va? nej inte det!). Jag har inte sett så fruktansvärt mycket av den formidabla flod av animé-serier och filmer som finns. Men jag har på sistone sett en del. Och jag har inte varit motiverad att se mer. Det har vart segt och långsamt, utdraget och ologiskt (lite om hur jag tänkt har jag redan nämnt här och här) . Jag tyckte ändå att jag blrjade ha sett så pass mycket att jag kunde börja bygga en bild av genren som sådan, och den var inte ljus. Eller rolig. Eller smickrande.

Men så hände något. Jag såg ljuset. Jag såg Excel Saga. Maken till urflippad, helskum, totalt urspårad, galen och hysteriskt rolig serie finns inte. Jag menar, enligt imdb så är Tagline för serien: "This is one crack team of special agents that might be doing better if they actually were on crack". Ganska talande faktiskt. Jag menar, en LSD och amfetaminspeedad (inte för att jag tror att han var det... men...) författare kommer inte ens nära att förklara galenskaperna. Efter första avsnittet, hela tjugo minuter, var man helt slut. Ironiskt nog (ni fattar om ni ser avsnittet) kändes det som om man blivit överkörd av en långtradare. Inte en sekund av lugn där man kunde slappna av. Det var banne mig jobbigt att se på det. Och underbart, fantastiskt och galet hysteriskt roligt. Excel Saga är en keeper... Excel Saga fick mig att tro...

Kikade på Maria Antoinette under kvällen och kom fram till att Sophia Coppola minsann vet hur man gör en film visuellt vacker. Och att hon har väldigt svårt att få fram en bra handling. Det summerar nämligen ganska väl min upplevelse av filmen. Som tur var så har Coppola dessutom valt väldigt bra och passande musik till filmen samt lyckats väva in en udda humor så slutresultatet blev ganska bra. Kirsten Dunst bra som huvudrollinnehaverskan, dessutom bra karaktärer i övrigt, som en panikslagen Louis XVI, en hjärtlig och odiskret Louis XV och en svensk kvinnokarl, Axel von Fersen.

Filmen får 6 av 10 panikslagna kungar!

Dessutom betygsatt film nummer 1300... alltid en milstolpe att passera.

Sport kan vara riktigt komplicerat. Det är minsann inte bara att tuta och köra. Det kröver en hel del taktik, planering och massa av överlagt tänkande och funderande. Det är åtminstone detta ett bevis för.

Statistik var ordet och ämnet. Jag har upplevt att utanför rent matematiskt dominerande miljöer är statistik jättesvårt. Trots att statistik är en ganska stor del av de matematikkurser alla läser på högstadiet och gymnasiet. Det är viktigt eftersom statistik mycket väl kan vara den form av matematik som icke-matematiker möter oftast. Och väldigt ofta slår det fel. Men av någon konstig anledning är det inte så viktigt, man ska ju ändå inte kunna matte.

Kvällstidningarna bidrar i högsta grad till den här trenden genom att vara väldigt okänsliga när det gäller statistik. Senaste exemplet är från Aftonbladet där man både i artikelns rubrik och länken på startsidan skriver stort "Nu minskar kvinnors inkomst" (Obs, notera fetstilen). Under står det "Ny trend: gapet ökar och männen drar ifrån". Jag anar direkt vart det hela lutar åt. Någon har fått ett statistiskt underlag och tolkat det helt galet. Totalt felaktigt. En analysuppgift som jag tror skulle vara en lämplig uppgift på en högstadielektion i matematik blir helt fel i en av våra ledande tidningar. Jag klickar in på artikeln och får ganska snart mina misstankar bekräftade. Kvinnors inkomst har inte alls minskat, att gapet ökar beror på att männens löner ökat mer. Rubriken, med gullig fetstil och allt, är en ren lögn. Trovärdigheten borde ha flugit all världens väg. Men gör det troligtvis inte, det handlade ju mest om statistik, det ska man ju ändå inte kunna - och den nya rubriken drar säkerligen mer läsare. Den är ju klart mer iögonfallande.

Jag tycker ändå, även om man nu inte har koll på statistiken, att en reporter borde reagera när man skriver den ovan nämnda rubriken och avslutar artikeln med "Kvinnorna ökade under samma period sin inkomst med 3 100 kronor..." Vänta nu. Minskade den inte alldeles nyss. Öka, minska? Borde man inte bestämma sig? Borde inte känslan av att skriva två totalt motsägande och sinsemellan uteslutande slutsatser fått någon larmklocka att ringa? Och vad borde man haft som rubrik? För att ge konstruktiv kritik, exempelvis "Lönegapet mellan könen ökar igen!"

Statistik och förbannad lögn sägs det ju. Men det är inte sant. Statistik är väldigt enkelt, väldigt rent, väldigt sanningsenligt. Statistik ljuger aldrig. Det är när någon tolkar statistiken som det kan slå kapitalt fel.

I sakfrågan, som jag inte tänker diskutera vidare, tycker jag bara: Lika lön för lika arbete.

Scrubs är inte bara en fyndig och rolig serie, titt som tätt spelas dessutom rätt bra musik. Nyss rullade denna. Visst, inget man sätter på innan festen, men en skön, stämningsfull låt är det. Waiting for my real life to begin är titeln och är ursprungligen gjord av Colin Hay...

M Night Shyamalan är en av få filmmakare (för det är han verkligen, i och med att han gör så mycket av sina filmer) som gång på gång gör strålande film, och därmed en av mina favoriter bland filmmakare. Den senaste heter Lady in the Water och den rullade på Bio Tenct ikväll.

Den är lite annorlunda än de tidigare filmerna han gjort, och kanske inte riktigt lika bra, men fortfarande strålande som film. Solid och djup och fruktansvärt välgjord. Vinklar, klipp, bakgrunder. Allt känns genomtänkt och skänker en enorm tyngd till historien. Shyamalan är, om inget annat, en gudabegåvad sagoberättare vilket han visar i den här filmen. Han har en idé, och han berättar den med en passion som övertygar och smittar av sig på åskådaren. Han har en förmåga att dölja delar av berättelsen och lägga ut rökridåer medans man ser det, medan när han avslöjar det i slutändan känns det så fruktansvärt naturligt och självklart. Bäst i den här filmen är dock metahistorien. Sagan om en saga. Spelet mellan sagan som berättas för oss och sagan som befinner sig i filmen är underfundig och humoristisk, samtidigt som den är intressant och engagerande. Allt i allt, en helhetsupplevelse.

Fast å andra sidan, jag gick ju in i filmen med ett gott öga till Shyamalan, men därmed också med skyhöga förväntningar. Han pallade trycket.

Jag är otroligt nyfiken på vad min brevbärare tror om mig. Vet inte om han träffat mig, vi har säkert mötts i trapphuset nån gång, men vet ju inte om han sett att jag bor här. Men, han kan ju gissa/lista ut att jag är en kille och antagligen är ganska ung eftersom jag bor i ett studenttätt område. Jag undrar, eftersom jag i posten fick ett knallrött glansigt A4-kuvert där det står mitt namn i STORA bokstäver och Fall för frestelsen - Bara för dig som prenumenerat tidigare och ett erbjudande om Laura. Laura är en tidning som jag tror, och de själva säger, är för medelålders kvinnor. Jag är inte en medelålders kvinna. Tror inte jag skulle tycka om tidningen särskilt mycket, har nog aldrig öppnat en. Jag har däremot faktiskt prenumenerat, så det är inget felskick, men det var bar för att utnyttja ett erbjudande åt någon annan. Men det kan man ju inte veta... jag undrar bara vad brevbäraren tänkte om mig och mina intressen... :)

Tänkte först bara be om ursäkt för rubriken. Jag har dragit en tanke till extrem och använt lite vinklande ord för att i viss mån synliggöra mina farhågor. Aftonbladet skriver om en ny metod som testas i Piteå där eleverna i första klass får lära sig skriva med hjälp av dator istället för det klassiska sättet att skriva med penna på ett papper. Jag är kluven, och det ska bli intressant att se om man får höra någon uppföljning till projektet. Det är ju kanon, verkligen jättebra om det hjälper till att utveckla språket hos barn, något som senare kan hjälpa till med läs och skrivförståelse. Och det är bra om det kan hjälpa elever som har det lite extra svårt med finmotorik eller med bokstäver i allmänhet. Om de kan lyftas att träna mer än grundläggande rörelser till att träna skriva är det finfint.

Men det är två saker i artikeln som direkt får mig att reagera med en viss oro. Det ena är den nöjda kommentaren från en av eleverna. "Det är så jobbigt att skriva med penna". Ok, det kan ju stämma. Men om det är jobbigt, vad är chansen att den eleven lär sig skriva med penna senare? Speciellt när han då vet att han kan skriva fint på datorn och ser sina jobbiga första försök med pennan. En snabb jämförelse kan nog leda att man snabbt kastar bort pennan.

Och skräckscenariot (om än visst med överdrivna farhågor) är att att kunna använda en penna är något förbehållet den fina kulturen, den akademiska eliten och konstnärerna. En kunskap som glöms bort av gemene man. Visst, när allt mer skriven kommunikation sker via ett tangentbord, man kan se det som en naturlig utveckling. Behöver vi fortfarande pennan? Mitt svar är ja. Jag skulle då inte vilja vara beroende av ett tekniskt hjälpmedel för att kunna skriva.

Det andra som fick mig att reagera var meningen "... det dröjer inte länge innan de också kan utnyttja datorns rättstavningsprogram. " I tider där särskrivning ökar så tror jag just det här kan vara förödande. Eleverna riskerar helt, precis tvärtemot tanken med att utveckla språket, att tappa känslan för språk och rättstavning. Det tar ju ändå datorn hand om. Det är ju bara det att datorn är rätt puckad och klart begränsad i sin förståelse av språket. Är man beroende av rättstavningsprogrammet för att få ihop en begriplig text så riskerar man starkt att skapa indivder som helt enkelt inte kan uttrycka sig trovärdigt med ord. En text med mängder av underliga formuleringar och full med stavfel (som kontrollen missar - för det gör den) är inte trovärdig. Och lyckas man inte att skriva trovärdigt så kommer man få det svårt att ta sig fram exempelvis på högre utbildningar. Återigen kan man se en förlänging där vi faktiskt gör barnen en björntjänst.

Till sist blir jag lite orolig när man återigen hamnar i det läget att man stött på något knepigt. Och kapitulerar. Man övervinner inte svårigheterna, man gör sig beroende av hjälpmedel och tar sig runt problemet utan att egentligen lösa det. Visst, vissa skriver som krattor. Datorn kan vara ett bra komplement. Men är det inte bättre med en vision om att faktiskt lära sig skriva med en handstil som man är nöjd med? Och är det då inte bättre med mer övningen än mindre? Eller är det lika bra att ge upp direkt?

Fast det kan ju vara så också att jag bara tycker det var bättre förr och är rädd för förändring. Ska bli kul att se om det här slår igenom och vad resultatet blir.

Expressen skriver "Människan har tragikomiskt svårt att förbereda sig för framtida hot". Det är sant. Men det är nästan lika tragikomiskt hur (svenska) medier ibland rapporterar och övertolkar om rymden och jordens undergång. Expressen har i sin artikel kanske rätt i mångt och mycket, och den springande punkten om att samorganisera ett eventuellt försvar är intressant, och inte nåt att fnysa åt. Men det blir så fel i andra områden. Själv gillar jag denna, fetstilade, passage i texten: "Men faktum är att det rymdskräp som uppstod vid Big Bang - asteroider, meteorer och kometer - har ställt till det på jorden förr och kommer att göra så igen." Jag undrar hur mycket om rymden och Big Bang författaren läst. Jag har läst en del, och jag har då aldrig hört om att det ploppade upp kometer och asteroider (och meteorer som inte är en egen klass sten i rymden utan ljusfenomenet då något faller in i vår atmosfär och brinner upp) direkt ur Big Bang. Visst, man kan ju se det att vi alla och allt är en skapelse av Big Bang. Om man ger det tid (om man litar på denna graf så tog det cirka 300 000 år för att bilda väte. Och väte är lite mindre än en asteroid). Nej, de kometer och asteroider vi bör oroa oss över är snarare från bildandet av vårt eget solsystem... ett antal miljarder år senare.

Den lilla sten som står i centrum för denna mediepanik är Apophis. Den är i storleksordningen ett hundratals meter och skulle, givet att den slår ner, visserligen göra oerhörd skada (här kan man leka och simulera nedslaget). Men hotet är nedskrivet. Det är ingen som ger särskilt stor sannolikhet att Apophis träffar. Medveten om detta basunerar Aftonbladet ut att 2036... då krockar vi!

Man kan dessutom diskutera bildvalet. Båda tidningarna använder en målning av en gigantisk asteroid som slår ner i jorden. Den har knappast något med det här scenariot att göra. Aftonbladet väljer att förstärka sitt budskap med bilder ur (den bra men vetenskapligt löjliga) filmen Armageddon.

Det är synd att ett ganska allvarligt ämne, som åtminstone är intressant, blir så löjligt misshandlat i svensk kvällspress. Fast sen när har de brytt sig... Bilderna och domedagsprofetiorna säljer. Vad betyder det då om det som skrivs är riktigt eller relevant?

Ibland när man, i sina studier, ska till att skriva nåt stöter man på ord och begrepp som varenda en vet precis vad de betyder. Så länge man håller det på en tunn yta och inte försöker hitta något djup, någon struktur eller några gemensamma drag. Den här gången är det hjälte (tidigare exempelvis motivation). Klart alla vet vad en hjälte är. Eller? Men säg rakt ut, hur är en hjälte. Definiera hjälten. Vad gör han? Hur är han, hur ser han ut, vem är han med, vilken social klass kommer han ifrån, vilka värderingar har han? Inte lika enkelt längre? Och det är inte helt lätt att ta reda på heller. Eller finns det nån hjältebok som jag missat? Jag menar alla vet ju vad en hjälte är så det behöver man ju inte skriva nåt om. Och man måste ju ha litterär täckning för sina definitioner, i alla fall ja i det här fallet.

Hur som helst, om inte annat så får man upp ögonen för hur tunna vissa begrepp är som vi faktiskt slänger oss med dagligen. När ingen egentligen kan redogöra för orden på djupet, hur vet vi då att vi menar samma sak? Samtidigt så kan man ju inte gå och fundera och oroa sig över det hela tiden. Men kan vara en intressant reflektion en lugn stund.

Nu... semmeljakt!

En fundering gnager sig fast i bakhuvudet efter filmen igår. Al Gore, i sin iver att visa att människan är kapabel att göra stora positiva kraftsamlingar och ändra världen åt rätt håll, hävdar att vi löst problematiken med ozonhålet. Har vi verkligen det? Är ozonhålen verkligen ett minne blott? Jag är tveksam... så pass att jag tvivlar. Visst, vi, och med det menar jag oss som mänsklighet har visserligen begränsat användandet av vissa ozon-ätande kemikalier. Men är problemet löst?

Tanken vidgar sig. Har vi i mänskligheten verkligen löst en enda större miljöfråga egentligen? DDT - används fortfarande. Ozonhålen - ja de var väl kvar senast jag kikade. Är det sura och svavelhaltiga regnet borta - inte vad jag tror. Utfiskning? Tjuvjakt? Skogskövling? Antropogent spridande av djur/växtarter? Utsläpp av gifter? Snälla, är det någon som vet. Har vi löst ett enda av de problem vi ställt till med?

Visst, vi har inte haft så lång tid på oss att reagera. Det har inte varit så länge som vi har varit, kanske är vi inte det än, medvetna om all den problematik som finns omkring oss. Men känns det verkligen som vi är på rätt håll? Jag tror att vi kan styra upp det. Och vi kan nog styra upp det relativt snabbt. Med lite god (politisk) vilja och tekniska landvinningar kan vi lösa det här. Men ger verkligen historien vid hand att vi gör så från förr? Har vi anledning att vara optimistiska?

Ja... jag hade då sett An Inconvenient Truth. Och en reflektion jag fick direkt är att det inte bara handlar om miljön och den globala uppvärmingen (och kom igen nu allihopa, det är skillnad på begreppen växthuseffekt och global uppvärming). Den handlar till en stor del även om Al Gore, personen. Det är lite synd för att det han vill säga egentligen är viktigt, och det skiftar fokus en aning. Men nåja, man ska inte förminska budskapet som han försöker förmedla, han har rätt i det mesta (inte allt) och filmen är ett bra sätt att nå ut till folk. Och Gore är duktig på det han gör, man märker att han har god erfarenhet av PR och propaganda. Han är (låter) kunnig, gör pauser på rätt ställe, leverar lustigheter lite då och då och låter kameran panorera, fokusera och zooma för att accentuera budskapet på ett så effektivt sätt som möjligt. Även om det blir lite ensidigt i vissa fall.

Filmen känns hyfsat aktuell och budskapet känns både enkelt och viktigt. Bilderna är effektfulla och filmen som sig är faktiskt engagerande och underhållande. Den rekommenderas... varmt... ;)

Varning! I det här inlägget tänker jag gnälla. Och gnälla bra. Gillar du inte det, skippa att läsa.

Jag läser på ett universitet. På detta universitet finns det en filmklubb som i stort sett besöks (av tyvärr allt färre) studenter. Studenter på ett universitet tycker jag borde ha lite vett i skallen, och en någorlunda kapacitet att dra igång de där tunga sönderrostade kugghjulen som får maskineriet där uppe att fungera. Jag kanske har för höga krav, vad vet jag. Men något mått av omtanke och medvetande om sin omgivning borde man väl kunna ha? Eller?

Egentligen handlar det om en skitsak. Men samtidigt så uppvisar beteendet ett enormt egocentriskt, insnöat och respektlöst förhållande till sin omgivning. Hur som helst. Mina knappar blev tryckta på. Jag störde mig ordentligt.

Filmen som visades var An Inconvenient Truth (tankar om den snart - när jag lugnat mig en aning). Filmen avslutas av tips och uppmaningar delvis på ett humoristiskt och underfundigt sätt. I text. På svart bakgrund. Likt viljelösa, lättmanipulerade hundar i ett experiment ställer sig de allra flesta i salongen upp och börjar greja med sina kläder. Trots att filmen fortsätter. Men signalen, åsynen av en bokstav, gör att folk tydligen måste så fort som möjligt rusa från lokalen. Man kan tro att de antingen inte är läskunniga eller inte ser skillnad på text och eftertext.

Klimax av idioti och total urbota och komplett inkompetens att antingen observera i sin näromgivnin eller tänka minsta lilla på någon annan än sig själv, centrum i universum, uppvisades av den/de två rader framför mig. De inte bara ställer sig och tar på sig kläderna. Efter kläderna är på står de kvar! Trots att minsta flercelliga organism inser att man då är ivägen. Trots att personen ifråga borde ha insett att en del av texten fastnade på hans mössa. Trots att människan (om han nu var det och inte en zombie eller robot) vänt sig om och tittat på mig (efter att jag kommenterat hans beteende), och borde insett att bakom honom fanns folk som fortfarande försökte se filmen. Sätt dig ner eller försvinn! Vem i *beep* ställer sig upp på biografen? Hur förbannat osmart är man då?

"#¤@#&@¤*!"  - Gaaah!

Det är incidenter som dess som får mig att tappa tro på mänskligheten. Att tro att folk är idioter. Hur i hela världen ska vi lösa exempelvis miljöproblemen om folk inte ens visar omtanke nog att inte stå ivägen på bion. Så enkelt... men tydligen sååå svårt!

I Expressen kräver Thomas Fogdö bragdguldet åt Anja. Och jag är väl i viss mån beredd att hålla med, men jag är lat och utan att utveckla refererar jag till mig själv och vad jag tyckte i ett tidigare inlägg.

Startade dagen med en ispromenad, Gråsjälören (som skymtar i fjärran på bilden nedan) och tillbaka. Nätta tre timmar. Vädret, knappa tio minusgrader, soldis och i stort sett vindstilla var väl så bra det kunde bli. Dumt att sitta inne då. Och jag var ju inte helt ensam ute på promenad, skridskotur, skidtur eller cykeltur eller hur man nu valde sig att ta sig fram. Kanske extra skoj att det bryggde över generationer också, vänner eller föräldrar med vuxna barn, med små barn. Kul... med andra ord. Luleå Kommun och Lions som ordnar isvägen respektive Gråsjälören ska ha tack för en fin förmiddag för mig som inte kostade en krona... Isen var fin, vägen bred och det fanns gott om plats för alla. Och inte behöver man oroa sig för isen ska hålla när traktorn precis plogat framför en, eller hur...

Och just det... bjuder även på lite Ice Ice Baby... :)

Det är inte ofta jag gillar svenska filmer, eller ens rekommenderar dem. Men The Ninja Mission är faktiskt värd att ses. Eller vad sägs om en svensk film som låg tvåa på biotoppen och nådde kultstatus i Asien? Klå det med Martin Beck eller Wallander, eller ångestfyllda traumatiska uppväxtsdepressioner.

The Ninja Mission är en svensk B-rulle från 1984. En hel del tuffa, men ganska dåliga actionscener, dålig engelska och intressanta kampsportsscener. För att inte glömma det urtuffa pil-vapnet som får hjärtan att explodera. Men som sagt, glöm inte att det är en film från åttio-talet. Annars riskerar man chocker av frisyrer, intressanta klädval och dödliga doser av ögonskugga och smink...

Efter alla animé-timmar hade jag mina föraningar... men detta och detta får mig att bli helt säker (credit till min vän som skickade det här). Vem i hela friden ställer upp på nåt sånt här, även mot massa pengar. Det gör ju ont bara att titta på.

Ouch... ajajajaj.

Vad gör man när schemat är rent och man är omänskligt trött. Soffa + film. Blev Valiant, och filmen var väl ok. Lite väl mycket barnfilm och inte lika mycket referenser och mer vuxna skämt som man kan hitta i exempelvis Pixars filmer. Och framför allt fick jag inte se filmen som jag ville. Scanbox som är den svenska utgivaren verkar ibland anstränga sig för att ge sämsta möjliga service till de som vill se deras Dvds. Som vanligt gäller det ljud och tal (det är inte första gången jag stött på Scanbox produkter). Jag fick valet mellan Svenskt tal och Engelskt tal med svensk text. Det har alltså inte slagit Scanbox att det finns folk här i Sverige som faktiskt kan engelska, och det långt bättre än textarna. Jag kan inte exempelvis välja engelsk text som brukar hålla en bra nivå, och jag kan inte välja bort den undermåliga svenska texten. Scanbox lyckas förstöra ett medium med stora valmöjligheter och potential till ett statiskt medium där man vet hur lite ansträngning de lagt ner, hur nedprioriterad man är som kund i och med att alla valmöjligheter förvägras. Jag ska erkänna att jag faktiskt tänkt köpa ett antal Dvds som jag sedan lagt tillbaka enbart för att det är Scanbox som gett ut dem. Hur som helst. Dagens (hyrda) film gick inte att rädda...

Därför fick jag lyssna/läsa översättningar i mästerklass som "Very Important Pigeon" (ett småtrevligt litet skämt med anspelande på VIP och att karaktärerna är duvor) till "Väldigt Internationell Person". Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta...

Suck...

Rubriken utgör mitt favoritcitat från allas vår trevlige sheriff av Nottingham från filmen Prince of Thieves. Trots, eller kanske på grund av, att han är boven i filmen så är sheriffen favoritkaraktären. Spontan, uttrycksfull, komisk, girig, ambitiös och ond i en skön blandning. Alan Rickmans minspel och levererande av repliker är underbart. Så när den förlängda versionen lovar extra mycket extra av just sheriffen blir man lockad. Filmen är ju bra... och mer av det bästa kan väl bara bli bättre?

Besviken blev jag. Vilket kan bero på att jag känner mig lurad. Fodralet lovar mer av sheriffen, men vad som var mer var egentligen Mortianna, häxan i Nottinghams källare. Och eftersom Mortianna förutom i slutet figurerar tillsammans med sheriffen så råkar han vara i bild lite mer. Men han är inte drivande i scenen, han får inte spela ut mer och har inte några fler bra repliker. Däremot får man veta lite mer om sheriffens motiv och historia, vilket inte är till karaktärens fördel. Han blir inte alls samma komiska och uttrycksfulla karaktär längre, det är inte girigheten och ambitionen som driver mest längre. För en gångs skull så var orginalet faktiskt bättre, både vad gäller sheriffen och vad gäller filmen.

Trots att vi i decennium utforskat vår närliggande rymd och grannplaneter, och trots att vi varit på besök på månen så vet vi väldigt lite om hur man bör göra om man ska utforska och bo på en främmande planet en längre tid. Nu skriver SpaceDaily att NASA har planer på att ändra detta. De vill använda månen som en skola där vi kan lära och examinera oss själva om hur vi ska göra för att bo och klara oss fjärran från bekvämligheter och "oändliga" resurstransporter.

Energi, mat, vatten och luft är några resurser man måste lära sig producera på plats medan man måste kunna skydda sig mot den nya omgivningen. Strålning, vakuum och sand/damm kan vara några av hoten.

Jag gillar utforskarandan i den här inställningen. Månen är ett lämpligt "baby-step", ett första steg, på vår vidare utforskning av resten av solsystemet. Jag hade gärna varit en del av en expedition, vill jag tro åtminstone. Sen vill ju drömmaren i mig inte ge upp tanken på att man behöver dra lärdommar som dessa för att utforska planeter även bortom solsystemets gräns, kanske planeter med biosfärer. Utforskning som hittills mest skett i litteratur och månniskors fantasi. Tyvärr så säger den utbildade realisten i mig att det lär dröja innan det blir verklighet, om någonsin.

Ah... klockan börjar närma sig den ödesdigra spöktimmen och huvudet känns som om det redan lämnat sin sockel och hamnat under armen. 7 timmar animé kan ha något med saken att göra. 7 timmar med tysta, stela svärdssvingande vampyrjägare, med ädelblodiga vampyrer, med terroristjagande brinnande pudelrockare, med kortkorta kjolar, med nazi-influerande japanska poliser som inte ser skillnad på sig själv och en varg, med blyga försäkringsbolagsagenter med gatlinguns under kappan. 7 timmar med mörk och dyster nihilism eller fatalism, 7 timmar med obegripliga och tvära kast mellan subplots utan poäng eller mening och överdrivna ansiktsuttryck och skriken dialog. Allt avrundat med 2 timmars vanlig animerad film med gulliga, fjuniga och dansande pingviner. Om jag säger så, jag hoppas jag klapparihop så hårt att jag inte minns mina drömmar inatt. De lär inte var lätta att tyda... eller harmlösa att uppleva...

Bäst i animé-sjoket var ändå Vampire Hunter D - mest för att den inte var för lång och faktiskt hade en linjär och ganska simpel handling.

Avrundningen bestod i Happy Feet. Mycket bra musik, en hel del sköna och fräcka one-liners och kommentarer och en överdos av gulligt, fluffigt och söta ögon. Bra var den i alla fall.

... eller ett hår i mitt kex. "Alla skrek rakt ut" står det i Expressen. Jag tycker det underligt för det första att det står överhuvudtaget. Vilken nyhet. Wow! En kille har hittat ett (två) hår i sitt kex, stoppa pressarna. Och ok... det kanske inte är så trevlig. Men överreagerar vi inte nu. Släng kexet och ta nästa? Byt paket. Och så grova var inte håren. Bilden på kexet behövdes ju uppenbarligen förstoras en hel del för att håren skulle framgå tydligt. Jag bara undrar, så här på kvällskvisten, hur fick GT/Expressen reda på den här "nyheten"? Är det ett försök att skaffa sympati inför Göteborgskex. Nåja... min sympati fick han inte.

Känner mig en aning tom nu på kvällen, fast det får jag väl faktiskt skylla mig själv för. Det var ju faktiskt jag själv som både bokade tid och vandrade ner till blodcentralen och donerade plasma. Fast det är ju en vinn-vinn situation. Jag får en liten belöning och jag gör nåt som är bra för någon annan. Dessutom så är det inte särskilt ansträngande, att ligga på en brits i trekvart och bli serverad saft. Mmm. Så är du inte känslig för blod eller sprutor är det nånting jag rekommenderar. Första steget kan du ta på GeBlod.nu.

Så nu surfar jag in på Ikea.se och ser avdelningen Tillbehör för Barnen. Undrar vart tillbehören till vuxna tog vägen. Jag som så gärna skulle vilja ha en extra arm, röntgensyn och en halv liter plasma...

Så har då även jag sett Casino Royal. En strålande action-rulle men väldigt lite Bond. [Läs inte vidare om du inte sett filmen, Spoilers!]. Redan inledningsvis får man veta att man ämnar lämna den humoristiska lättsamme James Bond då anslaget är i stort sett svartvitt. Sen kommer introt och man blir helt säker på att det inte är en "Bond" längre då det saknar de klassiska kvinnoprofilerna. Sen rullar det på. Det är en väldigt bra actionrulle med fräcka tricks och stunts men för att vara en riktig "Bond" så saknas lättsamheten, den tuffa bilen, prylarna och Q (eller R då). Det är också något förvirrande i tidsplaceringen då man befinner sig i nutid, med Dench som M och samtidigt vill göra sken av att det är Bond's första uppdrag. På ett sätt känns det som om de vill göra som Batman Begins gjorde med sin karaktär. Starta en ny serie, allvarligare, dystrare och mörkare. I Casino Royal har de lyckats. Och filmen är sevärd, rekommenderas, men det är ingen riktig Bond. Undrar om någon vill fylla den nischen...

Grattis Anja! Du gjorde det igen och du gjorde det ingen annan gjort. Ett tredje guld i detta VM och den första som tar guld i alla discipliner (Expressen, DN). Jättekul och med tanke på säsongen i övrigt, med tanke på knäoperationen så tycker jag det börjar lukta bragd. Men det sätter Svenska Dagbladet och dess Bragdguld i en lite konstig sits. Genom att ge Anja bragdguldet förra året är de i stort sett tvungna att göra det i år också. Men genom att de gav Anja bragdguldet förra året är det i stort sett omöjligt att ge det i år också.

Anjas prestation förra året i OS var stark. Men det var för mig ingen bragd. 1 guld. Nu tycker jag det lutar väldigt mycket mer åt bragd än förra året, och om prestationen förra året var värd bragdguldet måste nog årets prestation med 3 Guld och en historisk guldsamling också vara det. Och det finns chans på mer.

Jag finner det ganska roligt att juryn hamnar i den här lite klämda sitsen. Bragden förra året, enligt mig, var hockeylandslagets. De likt Anja samlade ihop en unik och historisk guldsamling. Det var en bragd. De borde fått guldet (och hindrat alla problem för juryn). Och hade de fått det hade Anja varit en solklar favorit, nästan given vinnare. Nu riskerar en klart mindre bragdartad prestation belönas med bragdguldet - precis som förra året. Och det är givetvis en fara för bragdguldets prestige - om det inte är den bästa, mest unika prestationen som belönas. När "politik" och i stort sett vilken prestation som helst blir belönad blir priset klart mindre värt.

Nu är det ju visserligen lätt att vara klok i efterhand, men jag har inte ändrat inställning sen då. Hockeylandslaget, herrarnas (eller damernas - det var också en bragd, trots att det inte blev guld) borde fått det. Nu är det bara februari och man kan bara undra om det är någon (gärna för mig) gör en enorm bragd och löser juryns problem åt dem...

Btw, Järbyn fick en välförtjänt bronspeng, en mindre bragd i sig. Inte värt ett bragdguld men enormt roligt.

Äventyr, dödskamp och energisugande relax. Det mesta fanns att finna på Noordpoolen. Ett ganska litet badhus men där man utnyttjar ytorna till extremer, och kan svälja oväntat mycket folk utan att det blir trångt. Så nu sitter man här,nöjd och glad men med ömma knän och ett och annat märke, och så där skönt seg och slö som bara bubbelpool och bastu kan åstadkomma. Därför känns soffan som ett hett alternativ nu...

Fast det slår att tvätta sju dagar i veckan...

Någon är duktig på fotboll, andra skriver bra böcker. Någon producerar bra musik, en annan vet precis hur man får folk att skratta. Och någon blir otroligt duktig på att rita i MS Paint.

Trodde inte det gick att göra så bra bilder där ens. Alla är vi bra på något...

Läser (nyckelord just nu) att allt färre unga läser böcker (DN). Synd. De missar något. Missförstå mig inte, jag gillar film och spel. Speciellt film. Men böcker kan vara nåt extra. I filmen får man ju ändå det mesta matat. Böcker är annorlunda. Böcker en ju en storts symbios mellan mig och författaren. Författaren sätter ramarna och ger en del detaljer (ibland utan man märker det) men det ändå jag som skapar världen. Och i den världen kan jag vara var som helst. Jag kan vara på en ny planet, jag kan vara djupt under havsytan, jag kan vara i London på en dejt. Det kräver ju lite engagemang men en bok kan transportera mig bortom alla rimliga gränser. Och eftersom jag i verkligheten inte lär få en chans på allt så är böckerna en nästan ovärderlgi möjlighet. Dessutom en ganska skön flykt från vardagen (inget fel på lite eskapism).

Jag tycker inte alla ska sätta sig med Dostojevski, Dumas eller "finlitteratur" om man nu inte vill. Man kan ta vilken kiosklitteratur som helst. Och man måste ju inte läsa en bok i veckan heller, det gör inte jag heller. Men jag kan rekommendera en bok då och då. För ens egen skull... det är kul.

Skidskytte är en grym sport. Ödet i ett lopp hänger på de där skälvande sekunderna där man står där, nästan i kamp med sig själv, och ska smeka iväg de där skotten. Jag har aldrig testat eller utövat sporten själv, men bara att titta på en skjutning som gäller något får min puls att rusa iväg. Att veta att det kan hänga på millimeter. Att veta att om en sekund är man guldfavorit eller helt borta. Det måste vara grymt. Men belöningen kan därmed också bli så himlalik.

Därför kan jag inte annat än att bli imponerad och se när de som står där och är löjligt säkra med bössan i hand. Idag kom jag in (efter lite sporadiskt tittande) precis innan Bergmans sista skytte. Det tog inte många sekunder innan jag levde mig in i det hela. Oron som kom med den där bommen... lättnaden men ändå den där spänningen när det bara blev en. Att se hur han höll avståndet. Att se Bergman ta den svenska flaggan och defilera in i mål. Säkra Guldet.

Och att se bilderna på en ömsom jublande, ömsom gråtande tränare i Wolfgang Pichler. Det är känsla, det är inlevelse. Det är lycka.

Grattis. Ni har förtjänat det!

En del gillar att läsa serietidningar på toan, en del andra, som jag filosoferar en liten stund. Men det här, det är att ta toalettbesöket till helt nya höjder. Då kan man blogga lite... spela spel eller se på film, när man nu behöver. Toaletten skulle bli husets populäraste rum. Fast jag skulle behöva slå ut ett par väggar...  men det kan det vara värt...

Läser att svenskledda satellitprojektet PRISMA klarat CDR (Critical Desig Review) hos SCC och kan gå vidare enligt planen. Jag gillar att Sverige visar framfötterna i rymden och utvecklar både kompetens och gott rykte samtidigt som fungerande satellitsystem och experiment. Jag tror vikten av att ligga i den här fronten är underskattad, både ur ett vetenskapligt men kanske framför allt ekonomiskt perspektiv.

Sen läser jag att jag antagligen är dömd att få stanna här på jorden. Kraven NASA sätter på sina astronauter är nämligen inte små. Men visst, jag kan skaffa mig utbildning och erfarenhet. Svårt men inte omöjligt. Jag har en möjlighet att klå konkurrensen och bli utvald. Jag tror jag har riktigt goda chanser att klara de (flesta - se nedan) fysiska, psykiska och medicinska testerna. Heck... för att bli astronaut hos NASA måste man till och med vara amerikansk medborgare (var Fuglesang det? tror inte det, men han var å andra sidan ESA-astronaut). Men det går att fixa. Men sen kommer det jobbiga. Man måste rak i ryggen kunna dansa limbo under en ribba på 190 cm. Det klarar jag inte utan att kapa fötterna... och jag vill gärna ha mina fötter kvar.

Men det kanske finns nån som inte har så låga krav...?

Den har videon var bara lite för rolig för att inte tipsa om...

Tänkte bara rekommendera en sväng in på APOD och den här bilden. En fin komposition med sprakande fyrverkerier, fräsande blixtar och en vacker komet, mitt i smeten...

... eller Konsten att väga ansträngningar.

Talesättet säger att Nöden är uppfinningarnas Moder. Det är sant. Men i sådana fall måste väl ändå lättjan vara uppfinningarnsas fader. Eller åtminstone den där underliga farbroderns som hela tiden lägger sig i. Det är ju bara att titta sig omkring. Ta fjärrkontrollen (eller spjutet, elden, bensinmotorn) till exempel. Vilken nödsituation uppstod den ur? Någon som föll, bröt båda benen och tyckte att lite TV vore trevligt tills ambulansen kom, och tröttnade på kanalen som var inställd. Tillåt mig tvivla. Nej, lättjan är drivkraften. Vilket i sig är ironiskt värre. Att anstränga sig för att slippa anstränga sig.

Lättjan är dessutom en central del i vardagslivet. Åtminstone mitt. Och jag ser inga problem med det, skäms inte över det. Tvärtom. Varför göra saker jobbiga om de går att lösa på enklare sätt? Varför anstränga sig för ansträngningens skull? Vad ger det? Ansträngning har inget självberättigande, har inget värde i sig själv. Ibland kan dock två motsträviga krafter av lättja hamna i konflikt, vilket kan vara en situation som kan vara svår att bryta. Häromdagen, lite hängig av en förkylning och allmänt omotiverad satt jag en bra stund och funderade på om jag skulle beställa den där pizzan. Jag ville ju ha pizzan, men var ju tvungen att gå och hämta den. Jag ville inte ha mat från köket, men det ligger onekligen närmre. Disken blev nog diskskummet som fick diskhon att svämma över...

Lättja kan dessutom vägas mot belöning. Går att utnyttja för att lura sig själv. Genom att placera godispåsen på andra sidan rummet måste man konstant väga godissuget mot ansträngninen att faktiskt röra på sig, bara för att få godis. Till slut blir suget för stort, speciellt när påsen ligger där, öppen, full och retas. Då kan man röra på sig... men konstantätandet blir det inget med.

Så, det är kanske dags att avföra lättjan från dödssynderna. Det är nog ändå den drivkraft som format vår värld mest. Varför kämpa emot den, när man kan njuta av den...

Det verkar mer och mer fly från världen... nu senast läser man om framgångsrika bloggare som mobbas (Aftonbladet). Vem är det som uppenbarligen retar sig på vad någon skriver, läser det ändå och sen ägnar tid och kraft på att förstöra? Inte för att vinna nåt själv, nej bara för att förstöra. Jag blir rätt less på det, men samtidigt väldigt fundersam på vem som inte har den självkollen, det sunda förnuftet, att låta bli. Man kan inte gilla alla och allt, men man kan faktiskt respektera sin omgivning. Jag tycker det försvinner mer och mer, den respekten. Det blir mer och mer ok att slå varandra, jag undrar hur mycket pengar samhället lägger på vandalism och förstörelse varje år... Ungdomsbus... gjort på fyllan... säger en del och rycker på axlarna som om det vore normalt. Jag har både varit ung och full men kan ändå förstå att det är fel att förolämpa någon, slå någon eller ens slå sönder en gatlyckta eller skyltfönster. Var jag i minoritet?

Nu har det t o m gått så långt att man hyllar att poliser dött i fotbollsvåldets Italien. Sjukt. Vem är det som verkligen önskar andra döda? Vem är det som har en så skev verklighetsbild? Eller är det jag igen?

Kanske är det att jag är naiv, tror det bästa om folk. Men jag vill vara naiv. Jag vill tro att folk i grunden är goda. Att främlingar man möter inte vill ljuga för mig, slå mig eller vara rent elak. Vem vill vara naiv med mig?

Härmed skänker jag en tanke till polismannen och hans familj i Italien. Jag skickar även en lyckönskning och stöd till alla, bloggare eller inte som mobbas eller far illa. Jag vill och hoppas att de som bär sig illa åt är i minoritet. De bara hörs för mycket. Men jag tror gott om världen, och tillsammans kanske man kan göra mer...

Expressen skriver om en brittisk forskningsrapport om att kvinnor reagerar mer positivt när de får se sina katter än när de får se sina män. Jag tycker det bara finns en sak att göra... se till att man inte skaffar katt. Varför utsätta sig för mördande (plus att de har klor) konkurrens i onödan?

Jag undrar vad människans bästa vän, hunden, säger om detta...?

Fick tips om det här av en vän... Och den här hade jag kunnat betala pengar för att se på bio, till skillnad från orginalet. Den frångår alla regler som säger att uppföljaren är sämre än orginalet...

Vill du guidning eller inspiration när du kikar upp på natthimlen? Ibland kan det vara riktigt svårt att hitta om man ser nån formation som man blir fascinerad av och undrar vad det är för nåt. Nu skriver SpaceDaily om den nya siten Sky-map som har kartlagt hela stjärnhimlen åt dig. Konstellationer och objekt är namngivna och beskrivna (och med ett lite klick får du upp artiklar/bilder mm) och siten är dessutom väldigt lätthanterlig. Ett enormt plus är funktionen "Show stars above you now" där du knappar in vart du är och du får se himlen ovan. Förvånansvärt nog hade den inga som helst problem att hitta exempelvis Luleå, mao siten är användbar utanför USA. Den här länken är väl värd att lägga till på sina favoriter...

Vem lägger du din röst på? Vem ska ut, vem får stanna? Visst jag drar det lite till extremer - men så här verkar det se ut, och då inte bara i våra Tv-program, utan när det gäller att rädda hotade djurarter? TerraDaily rapportera från forskning om vad som får oss att bry lite extra om djuren. Kort, och föga förvånande, kan det sammanfattas att vi gillar djuren som är gulliga. Stora, mjuka och har babydrag - stora ögon, stort huvud (något som producenter av tecknad film fattat för länge sen). Med andra ord, vi gillar Jättepandan. Färger verkar också ha ett finger med i spelet när vi väljer. Varma och utstående färger som gult och rött är bättre än inte...

En aspekt som forskarna (medvetet?) inte tar upp är om det är rovdjur eller inte. Vargen är ett jättehärligt djur, intelligent och socialt. Stort och mjukt (fast med vassa tänder) och släkt med ett oerhört populärt djur... hunden. Men få djur är så kontroversiella när det gäller om man ska bevara dem eller ej...

Jag kan ju bara säga... den färglösa, kletiga djuphavsblobben ligger pyrt till...