Lättja...
... eller Konsten att väga ansträngningar.
Talesättet säger att Nöden är uppfinningarnas Moder. Det är sant. Men i sådana fall måste väl ändå lättjan vara uppfinningarnsas fader. Eller åtminstone den där underliga farbroderns som hela tiden lägger sig i. Det är ju bara att titta sig omkring. Ta fjärrkontrollen (eller spjutet, elden, bensinmotorn) till exempel. Vilken nödsituation uppstod den ur? Någon som föll, bröt båda benen och tyckte att lite TV vore trevligt tills ambulansen kom, och tröttnade på kanalen som var inställd. Tillåt mig tvivla. Nej, lättjan är drivkraften. Vilket i sig är ironiskt värre. Att anstränga sig för att slippa anstränga sig.
Lättjan är dessutom en central del i vardagslivet. Åtminstone mitt. Och jag ser inga problem med det, skäms inte över det. Tvärtom. Varför göra saker jobbiga om de går att lösa på enklare sätt? Varför anstränga sig för ansträngningens skull? Vad ger det? Ansträngning har inget självberättigande, har inget värde i sig själv. Ibland kan dock två motsträviga krafter av lättja hamna i konflikt, vilket kan vara en situation som kan vara svår att bryta. Häromdagen, lite hängig av en förkylning och allmänt omotiverad satt jag en bra stund och funderade på om jag skulle beställa den där pizzan. Jag ville ju ha pizzan, men var ju tvungen att gå och hämta den. Jag ville inte ha mat från köket, men det ligger onekligen närmre. Disken blev nog diskskummet som fick diskhon att svämma över...
Lättja kan dessutom vägas mot belöning. Går att utnyttja för att lura sig själv. Genom att placera godispåsen på andra sidan rummet måste man konstant väga godissuget mot ansträngninen att faktiskt röra på sig, bara för att få godis. Till slut blir suget för stort, speciellt när påsen ligger där, öppen, full och retas. Då kan man röra på sig... men konstantätandet blir det inget med.
Så, det är kanske dags att avföra lättjan från dödssynderna. Det är nog ändå den drivkraft som format vår värld mest. Varför kämpa emot den, när man kan njuta av den...
Talesättet säger att Nöden är uppfinningarnas Moder. Det är sant. Men i sådana fall måste väl ändå lättjan vara uppfinningarnsas fader. Eller åtminstone den där underliga farbroderns som hela tiden lägger sig i. Det är ju bara att titta sig omkring. Ta fjärrkontrollen (eller spjutet, elden, bensinmotorn) till exempel. Vilken nödsituation uppstod den ur? Någon som föll, bröt båda benen och tyckte att lite TV vore trevligt tills ambulansen kom, och tröttnade på kanalen som var inställd. Tillåt mig tvivla. Nej, lättjan är drivkraften. Vilket i sig är ironiskt värre. Att anstränga sig för att slippa anstränga sig.
Lättjan är dessutom en central del i vardagslivet. Åtminstone mitt. Och jag ser inga problem med det, skäms inte över det. Tvärtom. Varför göra saker jobbiga om de går att lösa på enklare sätt? Varför anstränga sig för ansträngningens skull? Vad ger det? Ansträngning har inget självberättigande, har inget värde i sig själv. Ibland kan dock två motsträviga krafter av lättja hamna i konflikt, vilket kan vara en situation som kan vara svår att bryta. Häromdagen, lite hängig av en förkylning och allmänt omotiverad satt jag en bra stund och funderade på om jag skulle beställa den där pizzan. Jag ville ju ha pizzan, men var ju tvungen att gå och hämta den. Jag ville inte ha mat från köket, men det ligger onekligen närmre. Disken blev nog diskskummet som fick diskhon att svämma över...
Lättja kan dessutom vägas mot belöning. Går att utnyttja för att lura sig själv. Genom att placera godispåsen på andra sidan rummet måste man konstant väga godissuget mot ansträngninen att faktiskt röra på sig, bara för att få godis. Till slut blir suget för stort, speciellt när påsen ligger där, öppen, full och retas. Då kan man röra på sig... men konstantätandet blir det inget med.
Så, det är kanske dags att avföra lättjan från dödssynderna. Det är nog ändå den drivkraft som format vår värld mest. Varför kämpa emot den, när man kan njuta av den...
Kommentarer
Trackback
