Tenct

Spoiler Alert!

Polisen Nicholas Angel är något övernitisk. Överöst med utmärkelser och utnämnelser, men även skador han ådragit sig i tjänsten, dessutom gick förhållandet i kras. Så när han nu närmar sig slutet på senaste sjukskrivningen är hans kollegor vid London-polisen inte helt överlyckliga. Han får dem helt enkelt att framstå som dåliga. Så de hittar honom en befordran till Sergeant, i den lilla lantliga byn Sanford långt från Londons fartfyllda gator. Sanfords gator är långt från fartfyllda, men nitiske Angel hittar snart lagbrott överallt till den lokala polisens förtret. Så när folk helt plötsligt börjar dö både spektakulärt och under misstänkta förhållande luktar Angel mord. Lokala polisen lägger dock ner fallen som olyckor. Men Angel vet inte riktigt hur man lägger av...

En brittisk komedi av ett litet underligt slag. Börjar lite lugnt och långsamt med en lite udda men finurlig humor. Man drar lite på smilbanden hela tiden och det hela är rätt charmigt utan att det bryter ut i en fjullfädrad komedi, trots både en och annan svan. Men sen, ganska långt in i filmen, växlar den upp ordentligt och det blir en helt annan dimension, nästan en helt annan genre, på slutet av filmen jämfört med början. Och kika efter både den ena och den andra cameon!

Betyget blir precis 8 vilsna svanar utav 10 möjliga.

... men det här skriket, det så kallade Wilhelm-scream, är oftast ganska olycksbådande för den som skriker. Men det är ändå en markör för vad jag gillar med film, och då främst amerikansk film. Den amerikanska filmkulturen har ju utvecklats på så sätt att man med glimten i ögat skojar med varandra, ger varandra blinkningar och referenser, lånar eller härmar en scen eller en fras. Den här kulturen tycker jag ger en mersmak, förhöjer upplevelsen, av film - förutsatt att man verkligen fattar blinkningen. Därför är det faktiskt inte dumt att se lite äldre filmer ibland, för att plocka upp lite bakgrundsmaterial. Det lånas och refereras ofta väldigt friskt från gamla klassiker eller populära kultrullar. Och det är inte för att stjäla ett framgångssätt, utan att lyfta på hatten, ge en lite homage till ursprungskällan.

Annat verkar höra mer till filmkulturen som sådan. Wilhelm-skriket är ett. Jag undrar om, eller när det gör debut i en svensk film...

I brist på att embed inte verkar fungera så flippar jag in en länk till Youtube...

Spoiler Alert!

När filmen man ser inte bara har snott scener och specialeffekter från inte bara en, utan två, i sig tämligen mediokra filmer, då vet man att man ser en B-film. Scorcher är precis en sån film. Den hinner knappt börja innan man tror sig se Dantes Peak... och även Daylight får bidra med scener. Och likt en trogen B-film är idén både banal och helt orealistisk. Okontrollerade kärnvapensprängningar har fått de tektoniska plattorna att flytta sig ur sin harmoni. Detta leder till jordbävningar, vulkanutbrott och en allt mer skenande växthuseffekt. Författarna måste vara mycket nöjda med att lyckats bunta ihop alla tänkbara naturkatastrof-scenarion i ett. Lyckligtvis finns det en snabb och slutlig lösning som på ett ögonblick kan fixa alla problem, bara man ser det som ett naturens angrepp på människan. Att man är i krig. Den givna lösningen är självklart att detonera lite fler kärnvapen, men när det är amerikanarna som smäller är det givetvis ingen fara. Speciellt eftersom de heroiskt nog offrar Los Angeles i processen. Och självklart trycker vi även in inte bara en utan två fader-dotter - relationer som är ihoptrasslade på grund av faderns frånvaro. Låter det inte genomtänkt och bra?

Men en film som satt Rutger Hauer som president kan väl inte ha fel? Självklart inte! Faktum är att filmen på något underligt sätt lyckats skrapa ihop en ganska intressant och imponerande rollbesättning. Huvudrollen innehas av mannen som kanske kan utmana Steven Seagal om B-actionrullens ansikte, Mark Dacascos (som dessutom tydligen är med i Iron Chef!). Vid hans sida står kändisar som redan nämnde Rutger Hauer, och den mest kände John Rhys-Davies (hur hamnade han här???). Dessutom finns två mindre kända ansikten som jag ändå inte kunde undgå. Sam Lloyd, aka Ted (advokaten) i Scrubs dyker upp som en bisarr pilot, och G.W Bailey. Bailey är kanske inte ett namn som får några klockor att ringa, men det gick inte att ta miste på det ansiktet. Skönt att se att Lieutenant Harris från Police Academy äntligen fått sin befodran (och blivit general).

Men i grund och botten är det den förutsägbara B-filmen. Tyvärr levereras i stort sett varenda replikbyte i filmen som antingen ett ödesmättat uttalande vars världens existens hänger på, eller kvicka one-liners som bara försöker överträffa varandra i att vara kvicktänkt (och tarvligt) fyndiga. Utan något "normalt snack" blir det bara onyanserat och platt och längden ganska tröttsamt. Filmen funkar för en dålig kväll, främst för att det är roligt med en mängd kända ansikten framför själva handlingen...

Filmen belönas nog ändå totalt med 4 svaga, men ändock 4, världsräddande kärnvapenladdningar av 10 möjliga.

Spoiler Alert!

Filmen som visades igår var Tiptoes. Trots duktiga skådespelare som Gary Oldman, Matthew McConaughey, Kate Beckinsale och Peter Dinklage var det en liten besvikelse. För det första så stod det komedi på mitt hyrfordral. Och visst, man drog på smilbanden ibland, men främst var det ett drama med inslag från den romantiska genren. För det andra så var det väldigt plastigt. Trots att både storyn väl var nåt att använda. Grundplåten till filmen var att McConaughey och Beckinsale är ett par som får veta att de väntar barn. Vad Beckinsale är ovetande om och vad McConaughey håller i hemlighet och har svårt att försonas med, är att McConaughey är ende normalväxte i en familj av dvärgar. McConaughey fasar nu för att barnet ska ha samma åkomma. Och helt plötsligt dyker Gary Oldman upp som McConaugheys kortväxte tvilling.

Problemet är att det hela får en klart overklig och plastig känsla. Det känns inte i ens som om alla medverkande skådisar tar det på allvar helt. Väldigt symboliskt blir den kommande bebisen som i många scener uppenbarligen  (jag är åtminstone övertygad) spelas av en plastdocka. Så på det hela taget går det inte att ta filmen på allvar.

Jag är ändå snäll och ger den 5 stela plastbebisar av 10 möjliga.

Läser på Imdb att tvisten mellan bokförfattaren Clive Cussler och produktionsbolaget Crusader Entertainment kring filmen Sahara. Resultatet verkar bli att de båda parterna blir skyldiga varandra en massa pengar. Crusader ska betala Cussler 8 miljoner dollar för en uppföljare som ingick i det ursprungliga avtalet, samtidigt som Cussler ska betala Crusader 5 miljoner för att Cussler förhandlat med falska uppgifter. Eller ungefär så i alla fall. Vi får väl se om sista ordet verkligen är sagt, även om båda parter på nåt vis verkar nöjda med domen.

Det jag tycker är mest synd är att det med största sannolikhet inte blir någon uppföljare. Jag gillade filmen. McConaughey och Zahn hade en fin kemi, och filmen är en skön äventyrsrulle med härlig och humorsitisk attityd som tilltalar mig. Så det är verkligen synd att (om) det inte blir fler äventyr.

Fast det kanske det inte blivit även utan turerna i domstol. Filmen gick tydligen rejält back, och filmstudior är dåliga på att göra uppföljare till bra men ekonomiskt ohållbara filmer...

Spoiler Alert!

Det har varit lite dåligt med filmtittandet på sistone. Hockey-VM har en del i det, men bara en del. Det går i vågor det där. Men ikväll vart det filmvisning igen hos cinema Enc. På den stora gigantiska 28-tummaren visades Wicker Park. Och det var verkligen en strålande film att ta upp filmtittande med igen.

Handlingen utspelas runt fyra människor, fast främst runt Matthew som precis ska gifta sig med sin fästmö. Men han är inte lycklig, varken med sitt förhållande eller jobb. Utan att han är medveten om det så ligger hans förra förhållande, och hans förra flickvän, i hans bakhuvud hela tiden. Uppbrottet var hårt, då hon bara försvann. Men så helt plötsligt, år senare, får han syn på henne igen. Eller drömde han?

Jag gillade filmen på grund av dess komplexitet och hur den med en skicklig regissörs fasta hand styrdes att arbeta på många nivåer samtidigt. Nu vill jag ju inte låta som nån dammig gammal filmfilosof (eller kanske så vill jag det). Men jag gillar detaljer som gärna går utanför och fördjupar en handling. I den här filmen var det exempelvis speglarna och spegelbilderna som dök upp lite överallt. De gav lite snygg effekt till filmens uppbrutna tidslinje. De olika karaktärerna visade sin historia med sina speciella synvinklar, så det blev mycket avslöjande tillbakablickar, och den verkliga kronologiska handlingen inte helt klart från början. Men det är ju lite kul att snåra ut sånt med.

I övrigt var det en film fylld med spänning och med känslor. Och det är ju precis det en film ska framkalla hos en tittare. Man ska bli engagerad i filmen, man ska identifiera och sympatisera med karaktärerna. Och det gjorde jag verkligen med den här filmen. Lite unikt var att jag faktiskt kunde sympatisera med alla huvudkaraktärer, även de som skulle var boven i dramat.

Det här var helt enkelt en film lång bättre än den typiska romantiska filmen, eller den typiska thrillern. Den hade det bästa av båda. Den är helt klart så pass bra att den hamnar på inköpslistan.

Av mig får den 9 av 10 välplacerade speglar.

Spoiler Alert!

Pursuit of Happyness är samtidigt ett fullständigt logiskt och lite ironiskt namnval eftersom det är precis vad det handlar om och samtidigt är det precis vad man inte funnit när man sett filmen. Det här är ingen film man blir glad av. Det är ingen munter historia. Det handlar om Chris Gardner, i filmen spelad av Will Smith, som i ett enormt motlut (passande inspelat i San Francisco) kämpar för att bli börsmäklare på en ansedd firma. Detta samtidigt som han är hemlös, utfattigt och försöker vara den allra bästa pappan han kan vara för sin son. 

Och även om det inte är en film som man blir glad av är det en väldigt välgjord och sevärd film. Man har lyckats balansera filmen på ett bra sätt. Det finns hopp och nästan gulliga scener, men de känns hela tiden naturliga, och vägs upp av alla svårigheter som köar för att slå Gardner i ansiktet.

Men filmen har en ganska dokumentär känsla, baserad på verkliga händelser som den är. Och det är inte en genre som är den som passar mig bäst. Så mitt betyg blir följande:

7 av 10 bärbara bendensitets-scanners

En fundering ligger kvar så här i efterhand. Jag undrar vad hans kollegor på firman sa när de fick veta att han varit utfattig och hemlös, samtidigt som han jobbat och studerat hos dem. Det är något jag hade velat veta.

Det verkar bli en ny Star Trek-film. Kul. Jag gillar Star Trek. Men jag blir direkt orolig när jag hör att JJ Abrams ska producera och regissera den nya filmen. Som producent ligger Abrams bakom framgångsrika och populära serier som Lost och Alias. Serier som jag inte sett mycket av och inte ska uttala mig mycket om. Men det var också Abrams som fick förtroendet att förvalta arvet i Mission Impossible III, då som manusförfattare och regissör. Och han lyckades i stort sett förstöra hela serien, i min mening.

(OBS! Har ni inte sett Mission Impossible III och ska göra det och inte vill ha delar av den avslöjad, sluta läsa nu)

Abrams tillförde inget nytt, ingen ny luft, ingen ny kraft, ingen utveckling. Istället litade han på att en enkel upprepning av vad tidigare filmer gjort skulle fungera. Och när det hela skulle till att avgöras, det som är specifikt för hela Mission Impossible-konceptet, det omöjliga uppdraget, The mission Impossible, då tog Abrams och filmen (!) kafferast. I stort sett det enda man får se av den omöjliga stöten är när kompanjonerna sitter i bilen utanför och väntar.

Detta är alltså mannen som ska styra skutan för den nya Star Trek-filmen. Som tur är verkar han inte vara inblandad i att skriva manus, så hopp finns. Men det är alltså hans hand som ska vara fast, som ska styra när man ska röra i ett så extremt känsligt (för intresserade åtminstone) ämne som en ung Kapten Kirk och Spock. Det är känslit eftersom William Shatner och Leonard Nemoy redan etablerat Kirk och Spock som karaktärer, både till personlighet och utseende. Dessutom finns det en kronologi och historia, både i och utanför filmer som man måste ta hänsyn till. Att göra såna här tillbakablickar, prequels, är oerhört komplicerat, speciellt i etablerade serier med kunniga och fanatiska(?) följare. En sådan produktion måste styras med stor kunskap, finurlighet och enorm fingertoppskänsla. Jag undrar om Abrams besitter de egenskaperna.

Men vi får väl se. Jag kommer mest troligen ge filmen sin chans. Men förväntningarna har nog skruvats ner ett snäpp eller två. Och det är kanske sunt. Förväntingar kan annars döda en egentligen bra film. Det är en otacksam uppgift att genomföra ett sådant här projekt, som den nya Star Trek-filmen. Så nu kanske chansen att jag frå en bra första upplevelse ändå ökat...

Spoiler Alert!

Som man kan läsa i föregående inlägg så har jag givit mig in ett projekt att se de där 1001 filmerna (som gjorts tidigare än 2005) som man tydligen måste se innan man dött. Men parallellt med det så kanske man ska skriva en egen bok. 1001 B-filmer du bör se (eller undvika) innan du dör. Gårdagens film Simon Sez kommer definitivt att hamna på den listan.

För det första, det här är en film med Dennis Rodman och Emma Sjöberg i framstående roller. Så det är givetvis en film man måste se. Rodman är en Interpol-agent som i Frankrike blir inblandad i vapenaffär när han försöker hjälpa till att rädda en kidnappad dotter. Sjöberg är en av agenterna på motstående sidan (och åtminstone hennes karaktär hyfsat duktig på martial arts) och Rodmans ex. Givetvis. Överlag faktiskt ganska mycket vad man kan vänta sig. Storyn är hyfsad (för en B-film, vi snackar yta och action här), lite tuffa slagsmålscener, en hel del komiska inslag (två helcoola munkar exempelvis) och urkassa specialeffekter. Precis som det ska vara. Men tyvärr så finns där en karaktär, varken Rodmans eller Sjöbergs ska jag säga, som bara är för mycket. Överdriven och totalt patetisk. Han är klart där för att vara ett komiskt element, men är enbart inkompetent och stör bara resten av filmen. Faktum är att just denna karaktär, som inte är särskilt viktig att ha med och enkelt skulle kunnat skrivas ur filmen, förstör väldigt mycket av upplevelsen. Man sitter hela tiden och hoppas att någon skjuter honom, vilket de flesta andra i filmen verkligen verkar vilja göra men tyvärr aldrig gör. Tyvärr så blir helhetsupplevelsen alldeles för taskig med honom, även om man givetvis måste se filmen i alla fall. Det är ju faktiskt Dennis Rodman (vill man njuta mer av denne underskattade skådis bör man se honom ihop med Claude van Damme i Double Team) och Emma Sjöberg.

Filmen får 4 avdankade gamla basketspelare av 10 möjliga. (Utan den där fåniga karaktären kan den mycket väl fått 6)

Fick av mina föräldrar, angående ett filmintresse jag har, boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Först och främst, tack kära föräldrar, och sen tar jag det som en utmaning givetvis. Jag har inte rett ut exakt hur många, men gissar faktiskt att jag avverkat en hel del av de där filmerna. Så nu har jag ju bara resten kvar. Det kan visa sig bli en ganska svår nöt att knäcka då en del av de äldre filmerna kan vara minst sagt svåra att få tag på. En del har jag faktiskt redan försökt (halvhjärtat åtminstone) att se. Som D W Griffiths legendariska klassiker Birth of a Nation.

Andra bara anar jag kommer bli ännu svårare. Både att få tag i och sen faktiskt se. Som till exempel franska eposet Les Vampires från 1915. Vi snackar alltså fransk vampyrfilm. Vi snackar stumfilm. Vi snackar sju timmar. Drygt. Jag skojar inte. Sju timmar. Det verkar dock finnas en kortare release i USA på bara 6 timmar 40 minuter. Phew. Och jag som tänkte att det kunde bli långrandigt.

Så, Peter Jackson, och alla ni andra soom tror att ni gör långa filmer. Släng er i väggen.

Tur att jag har en mjuk och stor soffa att se på TV i

Spoiler Alert!

Vad skulle du göra för kärlek? För att göra det rätta? Vad skulle du riskera. Hon är en lärarinna som tar lagen i egna händer, han är polisen som blir kär i en mörderska. Det väver en ganska komplex historia om att riskera allt för att göra det man känner är rätt, och bildar storyn i filmen Heaven. Det är en lite annorlunda film med ganska stora tempoväxlingar, vilket märks väldigt klart om man ser trailern, vilket man givetvis inte gör förrän i efterhand. Stundom är det en ganska spännande och tät thriller, för att ett ögonblick vara ett eftertänksamt drama för att i den tredje var lite av en romantisk film. Och det finurliga är att dessa växlingar känns hur naturliga som helst. Men så är det också Tom Tykwer (exempelvis Lola Rennt) som är regissör och det verkar vara en kille med lite idéer när det gäller att göra film. Och de syns i Heaven också. Det är en väldigt visuell film som spelar mycket på mörker och ljus och har slående vackra vyer och omgivningar. Det leks med zoomen, där vissa scener är extremt utzoomade (så pass att man får leta efter "det man ska se"). Dessutom så hade den en av de mer orginella, innovativa och vackra kärleks/sexscener jag sett. Helt enkelt, det här känns som en film med en bärande idé bakom. Och det är något som jag verkligen gillar.

Det är faktiskt inte ett krav att storyn eller ploten är bra om filmen har andra aspekter som gör den sevärd. Det kan vara just en visuell komponent som förmedlar känslor eller upplevelser. Eller det kan vara en ljudkomponent. Heaven har alltihop.

Dessutom får man se Cate Blanchett i kortkort (hår alltså).

Filmen får 7 rakade skallar av 10 möjliga.

Spoiler Alert!

Ikväll var det Code 46 som spann i DVD-spelaren. En någorlunda intressant sak utan att det är någon toppenrulle. Handlingen är förlagd till ett framtida samhälle där kloning är vardagsmat och människor är biologiskt/medicinskt förbättrade. Men där en central regering har en hård kontroll och tuffa restriktioner för att hålla genetisk ordning. Bland annat måste man få ett tidsbegränsat pass, ett papel, för att kunna resa. En utredare, som har förmågan att känna (nej han är inte telepat) vad andra tänker, blir skickad till Shanghai där någon tillverkar falska papels. Han finner snart vem som är boven, men anmäler henne inte...

Den har lite intressanta idéer och antyder intressanta frågor. Den missar dock lite i hanteringen av dessa, så man får inte några svar eller ens halva svar. Men man kan fundera lite. Man ska dock inte förvänta sig någon action eller större fart. Då blir man lite besviken. Det är snarare en film som spelar på känslor och lockar tankar.

Betyg: Den får 5 identiska DNA-kedjor av 10

Som alltid när jag skriver om film: Spoiler Alert!

Såg Danny the Dog igår. Hade ett par små fördomar innan jag började titta. Med Jet Li i huvudrollen trodde jag nog det skulle bli en tuff actionrulle med en massa snyggt koreograferade slagsmål men inte så mycket mer. Jag undrade lite vad Morgan Freeman, en av de skådisar jag respekterar och gillar allra mest gjorde där. Och visst, slagsmålen fanns där. Men där fanns så mycket mer.

Filmen hade två skarpt kontrasterande ansikten. Ett, det ursprungliga, där Danny hålls som vakthund av "farbror" Bart. Danny behandlas också som en hund, men eftersom han uppfostrats till det sen barnsben vet han inget annat. Så när Bart tar av kopplet slår han glatt ner alla Bart ber honom om, och står tåligt ut med Barts behandling resten av tiden. Men genom ett attentat mot Bart så blir Danny fri, och hamnar hos blinde Sam och hans adoptivdotter Victoria. Här gör filmens andra sida entré. Den hårda framställningen byts ut mot en mjuk. Känslor som varit undertryckta lyfts till ytan. Danny lär sig vad det menas med att vara fri och att vara människa. Kärlek, vänskap, lojalitet lyfts fram, men också sorg och förlust när förträngda minnen börjar bubbla upp.

Filmen är dessutom väldigt vacker, vilket man inte riktigt kan tro i de actionspäckade, blodfyllda slagsmålsscenerna. Men ansvariga visar en stor idérikedom och kunskap när de arbetar med kameran. Finurliga klipp och spektakulära kameraåkningar kastar oss mellan olika platser, mellan då och nu, mellan minnen och verklighet. Man använder dessutom ljus och reflektioner på ett mysigt sätt.

Med andra ord så har filmen det bästa av två världar. Späckade actionscener och känslofyllda scener av uppväxt och upptäckt. Muskler och hjärta. Man behöver inte alltid välja.

Filmen får 8 välkoreograferade hoppsparkar av 10 möjliga...

Ja. Jag erkänner (det var jag som gjorde det... va? nej inte det!). Jag har inte sett så fruktansvärt mycket av den formidabla flod av animé-serier och filmer som finns. Men jag har på sistone sett en del. Och jag har inte varit motiverad att se mer. Det har vart segt och långsamt, utdraget och ologiskt (lite om hur jag tänkt har jag redan nämnt här och här) . Jag tyckte ändå att jag blrjade ha sett så pass mycket att jag kunde börja bygga en bild av genren som sådan, och den var inte ljus. Eller rolig. Eller smickrande.

Men så hände något. Jag såg ljuset. Jag såg Excel Saga. Maken till urflippad, helskum, totalt urspårad, galen och hysteriskt rolig serie finns inte. Jag menar, enligt imdb så är Tagline för serien: "This is one crack team of special agents that might be doing better if they actually were on crack". Ganska talande faktiskt. Jag menar, en LSD och amfetaminspeedad (inte för att jag tror att han var det... men...) författare kommer inte ens nära att förklara galenskaperna. Efter första avsnittet, hela tjugo minuter, var man helt slut. Ironiskt nog (ni fattar om ni ser avsnittet) kändes det som om man blivit överkörd av en långtradare. Inte en sekund av lugn där man kunde slappna av. Det var banne mig jobbigt att se på det. Och underbart, fantastiskt och galet hysteriskt roligt. Excel Saga är en keeper... Excel Saga fick mig att tro...

Kikade på Maria Antoinette under kvällen och kom fram till att Sophia Coppola minsann vet hur man gör en film visuellt vacker. Och att hon har väldigt svårt att få fram en bra handling. Det summerar nämligen ganska väl min upplevelse av filmen. Som tur var så har Coppola dessutom valt väldigt bra och passande musik till filmen samt lyckats väva in en udda humor så slutresultatet blev ganska bra. Kirsten Dunst bra som huvudrollinnehaverskan, dessutom bra karaktärer i övrigt, som en panikslagen Louis XVI, en hjärtlig och odiskret Louis XV och en svensk kvinnokarl, Axel von Fersen.

Filmen får 6 av 10 panikslagna kungar!

Dessutom betygsatt film nummer 1300... alltid en milstolpe att passera.

M Night Shyamalan är en av få filmmakare (för det är han verkligen, i och med att han gör så mycket av sina filmer) som gång på gång gör strålande film, och därmed en av mina favoriter bland filmmakare. Den senaste heter Lady in the Water och den rullade på Bio Tenct ikväll.

Den är lite annorlunda än de tidigare filmerna han gjort, och kanske inte riktigt lika bra, men fortfarande strålande som film. Solid och djup och fruktansvärt välgjord. Vinklar, klipp, bakgrunder. Allt känns genomtänkt och skänker en enorm tyngd till historien. Shyamalan är, om inget annat, en gudabegåvad sagoberättare vilket han visar i den här filmen. Han har en idé, och han berättar den med en passion som övertygar och smittar av sig på åskådaren. Han har en förmåga att dölja delar av berättelsen och lägga ut rökridåer medans man ser det, medan när han avslöjar det i slutändan känns det så fruktansvärt naturligt och självklart. Bäst i den här filmen är dock metahistorien. Sagan om en saga. Spelet mellan sagan som berättas för oss och sagan som befinner sig i filmen är underfundig och humoristisk, samtidigt som den är intressant och engagerande. Allt i allt, en helhetsupplevelse.

Fast å andra sidan, jag gick ju in i filmen med ett gott öga till Shyamalan, men därmed också med skyhöga förväntningar. Han pallade trycket.

Ja... jag hade då sett An Inconvenient Truth. Och en reflektion jag fick direkt är att det inte bara handlar om miljön och den globala uppvärmingen (och kom igen nu allihopa, det är skillnad på begreppen växthuseffekt och global uppvärming). Den handlar till en stor del även om Al Gore, personen. Det är lite synd för att det han vill säga egentligen är viktigt, och det skiftar fokus en aning. Men nåja, man ska inte förminska budskapet som han försöker förmedla, han har rätt i det mesta (inte allt) och filmen är ett bra sätt att nå ut till folk. Och Gore är duktig på det han gör, man märker att han har god erfarenhet av PR och propaganda. Han är (låter) kunnig, gör pauser på rätt ställe, leverar lustigheter lite då och då och låter kameran panorera, fokusera och zooma för att accentuera budskapet på ett så effektivt sätt som möjligt. Även om det blir lite ensidigt i vissa fall.

Filmen känns hyfsat aktuell och budskapet känns både enkelt och viktigt. Bilderna är effektfulla och filmen som sig är faktiskt engagerande och underhållande. Den rekommenderas... varmt... ;)

Det är inte ofta jag gillar svenska filmer, eller ens rekommenderar dem. Men The Ninja Mission är faktiskt värd att ses. Eller vad sägs om en svensk film som låg tvåa på biotoppen och nådde kultstatus i Asien? Klå det med Martin Beck eller Wallander, eller ångestfyllda traumatiska uppväxtsdepressioner.

The Ninja Mission är en svensk B-rulle från 1984. En hel del tuffa, men ganska dåliga actionscener, dålig engelska och intressanta kampsportsscener. För att inte glömma det urtuffa pil-vapnet som får hjärtan att explodera. Men som sagt, glöm inte att det är en film från åttio-talet. Annars riskerar man chocker av frisyrer, intressanta klädval och dödliga doser av ögonskugga och smink...