Tenct

Ah... klockan börjar närma sig den ödesdigra spöktimmen och huvudet känns som om det redan lämnat sin sockel och hamnat under armen. 7 timmar animé kan ha något med saken att göra. 7 timmar med tysta, stela svärdssvingande vampyrjägare, med ädelblodiga vampyrer, med terroristjagande brinnande pudelrockare, med kortkorta kjolar, med nazi-influerande japanska poliser som inte ser skillnad på sig själv och en varg, med blyga försäkringsbolagsagenter med gatlinguns under kappan. 7 timmar med mörk och dyster nihilism eller fatalism, 7 timmar med obegripliga och tvära kast mellan subplots utan poäng eller mening och överdrivna ansiktsuttryck och skriken dialog. Allt avrundat med 2 timmars vanlig animerad film med gulliga, fjuniga och dansande pingviner. Om jag säger så, jag hoppas jag klapparihop så hårt att jag inte minns mina drömmar inatt. De lär inte var lätta att tyda... eller harmlösa att uppleva...

Bäst i animé-sjoket var ändå Vampire Hunter D - mest för att den inte var för lång och faktiskt hade en linjär och ganska simpel handling.

Avrundningen bestod i Happy Feet. Mycket bra musik, en hel del sköna och fräcka one-liners och kommentarer och en överdos av gulligt, fluffigt och söta ögon. Bra var den i alla fall.