Tenct

I Expressen kräver Thomas Fogdö bragdguldet åt Anja. Och jag är väl i viss mån beredd att hålla med, men jag är lat och utan att utveckla refererar jag till mig själv och vad jag tyckte i ett tidigare inlägg.

Grattis Anja! Du gjorde det igen och du gjorde det ingen annan gjort. Ett tredje guld i detta VM och den första som tar guld i alla discipliner (Expressen, DN). Jättekul och med tanke på säsongen i övrigt, med tanke på knäoperationen så tycker jag det börjar lukta bragd. Men det sätter Svenska Dagbladet och dess Bragdguld i en lite konstig sits. Genom att ge Anja bragdguldet förra året är de i stort sett tvungna att göra det i år också. Men genom att de gav Anja bragdguldet förra året är det i stort sett omöjligt att ge det i år också.

Anjas prestation förra året i OS var stark. Men det var för mig ingen bragd. 1 guld. Nu tycker jag det lutar väldigt mycket mer åt bragd än förra året, och om prestationen förra året var värd bragdguldet måste nog årets prestation med 3 Guld och en historisk guldsamling också vara det. Och det finns chans på mer.

Jag finner det ganska roligt att juryn hamnar i den här lite klämda sitsen. Bragden förra året, enligt mig, var hockeylandslagets. De likt Anja samlade ihop en unik och historisk guldsamling. Det var en bragd. De borde fått guldet (och hindrat alla problem för juryn). Och hade de fått det hade Anja varit en solklar favorit, nästan given vinnare. Nu riskerar en klart mindre bragdartad prestation belönas med bragdguldet - precis som förra året. Och det är givetvis en fara för bragdguldets prestige - om det inte är den bästa, mest unika prestationen som belönas. När "politik" och i stort sett vilken prestation som helst blir belönad blir priset klart mindre värt.

Nu är det ju visserligen lätt att vara klok i efterhand, men jag har inte ändrat inställning sen då. Hockeylandslaget, herrarnas (eller damernas - det var också en bragd, trots att det inte blev guld) borde fått det. Nu är det bara februari och man kan bara undra om det är någon (gärna för mig) gör en enorm bragd och löser juryns problem åt dem...

Btw, Järbyn fick en välförtjänt bronspeng, en mindre bragd i sig. Inte värt ett bragdguld men enormt roligt.

Skidskytte är en grym sport. Ödet i ett lopp hänger på de där skälvande sekunderna där man står där, nästan i kamp med sig själv, och ska smeka iväg de där skotten. Jag har aldrig testat eller utövat sporten själv, men bara att titta på en skjutning som gäller något får min puls att rusa iväg. Att veta att det kan hänga på millimeter. Att veta att om en sekund är man guldfavorit eller helt borta. Det måste vara grymt. Men belöningen kan därmed också bli så himlalik.

Därför kan jag inte annat än att bli imponerad och se när de som står där och är löjligt säkra med bössan i hand. Idag kom jag in (efter lite sporadiskt tittande) precis innan Bergmans sista skytte. Det tog inte många sekunder innan jag levde mig in i det hela. Oron som kom med den där bommen... lättnaden men ändå den där spänningen när det bara blev en. Att se hur han höll avståndet. Att se Bergman ta den svenska flaggan och defilera in i mål. Säkra Guldet.

Och att se bilderna på en ömsom jublande, ömsom gråtande tränare i Wolfgang Pichler. Det är känsla, det är inlevelse. Det är lycka.

Grattis. Ni har förtjänat det!