Tenct

Innan man flyttade söderöver (hm, borde kanske ändra min flagga på bloggkartan snart?) snackade man om att man skulle sakna vintern, sakna snön. Mest på skoj förstås, för hur viktigt kan lite fryst vatten egentligen vara?

Men efter att i en vecka kikat ut i en grådisig regntung dimma där man aldrig kan avgöra om det regnar eller bara är extremt hög luftfuktighet, krönt av att idag vandra omkring i en par centimeter hög blöt sörja, även kallat slask, så känns det som om det faktiskt är viktigare än man tror. Känns som om hoppet om vinter börjar dö i takt med att kalenderdagarna rusar förbi.

Snart får jag bannemig ta och blanda ihop min konstgjorda snö och ha ett privat, alldeles eget litet snöbollskrig. Snöänglar någon?

Det finns ju extremsport och så finns det extrem sport. Och så finns det de som giller extrem extremsport. Den här snubben skulle jag sätta i det facket. Det finns åtminstone en tanke man kan finna trygghet i. Skulle det gå fel så fick man ju åtminstone en ordentligt åktur innan man dog.

Artister vars karriärer sträcker sig över flera decennier kan ju faktiskt sitta och jämföra hur deras videos och låtar ser ut nu och då. Jag undrar om de, liksom vi andra dödliga som inte är helt stolta över frisyrer, klädmoden och stilar som vi anammat förr, faktiskt tycker att deras offentliga verk kan vara lite pinsamma?

Slå en kik på R.E:Ms Shiny Happy People till exempel. Faktiskt en bra låt (i mitt tycke) men inte skulle jag gå till jobbet klädd så. Speciellt kepsen är ju ett lite väl långt steg över gränsen. Michael Stipe säger ju, enligt Wikipedia, att han inte är så glad i den sången. Frågan är ju bara varför, är det själva sången, eller videon?

Expressen skriver om mordet på Veronika. Tragisk historia, men Expressens framställning får (än en gång) det hela att övergå till visst mått av komedi. I fallet figurerar tydligen en spade. Expressen skriver "I den misstänktes flickväns lägenhet har polisen dessutom hittat en spade gömd i en garderob. På spaden fanns jord." Åh, herregud! Om det är en viktig ledtråd är vi alla illa ute. För det första så är polisen ute på riktig tunn is, och för det andra så är alla med en använd spade plötsligt mordmisstänkta.

Lyckligtvis är jag tämligen övertygad om att det bara (återigen) är en reporter som skrivit lite för mycket lite för snabbt och ingen som har kollat igenom det innan publicering. Man börjar bli luttrad...

Om inte, det kanske finns plats för mig som kriminaljournalist? Jag är bra på att dra uppenbara slutsatser...

Dansant? Jag är det då inte... men Snowball är. Kika bara på länkarna här nedan:

Snowball och Backstreet Boys

Snowball och Huey Lewis

Spoiler Alert!

Polisen Nicholas Angel är något övernitisk. Överöst med utmärkelser och utnämnelser, men även skador han ådragit sig i tjänsten, dessutom gick förhållandet i kras. Så när han nu närmar sig slutet på senaste sjukskrivningen är hans kollegor vid London-polisen inte helt överlyckliga. Han får dem helt enkelt att framstå som dåliga. Så de hittar honom en befordran till Sergeant, i den lilla lantliga byn Sanford långt från Londons fartfyllda gator. Sanfords gator är långt från fartfyllda, men nitiske Angel hittar snart lagbrott överallt till den lokala polisens förtret. Så när folk helt plötsligt börjar dö både spektakulärt och under misstänkta förhållande luktar Angel mord. Lokala polisen lägger dock ner fallen som olyckor. Men Angel vet inte riktigt hur man lägger av...

En brittisk komedi av ett litet underligt slag. Börjar lite lugnt och långsamt med en lite udda men finurlig humor. Man drar lite på smilbanden hela tiden och det hela är rätt charmigt utan att det bryter ut i en fjullfädrad komedi, trots både en och annan svan. Men sen, ganska långt in i filmen, växlar den upp ordentligt och det blir en helt annan dimension, nästan en helt annan genre, på slutet av filmen jämfört med början. Och kika efter både den ena och den andra cameon!

Betyget blir precis 8 vilsna svanar utav 10 möjliga.

... men det här skriket, det så kallade Wilhelm-scream, är oftast ganska olycksbådande för den som skriker. Men det är ändå en markör för vad jag gillar med film, och då främst amerikansk film. Den amerikanska filmkulturen har ju utvecklats på så sätt att man med glimten i ögat skojar med varandra, ger varandra blinkningar och referenser, lånar eller härmar en scen eller en fras. Den här kulturen tycker jag ger en mersmak, förhöjer upplevelsen, av film - förutsatt att man verkligen fattar blinkningen. Därför är det faktiskt inte dumt att se lite äldre filmer ibland, för att plocka upp lite bakgrundsmaterial. Det lånas och refereras ofta väldigt friskt från gamla klassiker eller populära kultrullar. Och det är inte för att stjäla ett framgångssätt, utan att lyfta på hatten, ge en lite homage till ursprungskällan.

Annat verkar höra mer till filmkulturen som sådan. Wilhelm-skriket är ett. Jag undrar om, eller när det gör debut i en svensk film...

I brist på att embed inte verkar fungera så flippar jag in en länk till Youtube...

Kanelbullens dag! Vilken ploj. Denna ärevördiga och närmast heliga tradition som varit med oss ända sen 1999. Hur konstlad känns den inte? Skapad av en industri som ser en möjlighet att sälja lite extra. Och lika glupskt som bullarna slinker ner köper vi ännu en dag, ännu en produkt, att fira (läs köpa) utan argumentation. Jag måste säga att det känns faktiskt olustigt att vi är så snabba att kuvas av en säljlysten industri. Fast å andra sidan står man där med facit i hand och ett bar kanelbullar i magen.

Det gäller alltså att skapa nåt annat som man kan fira. Något som lite synd nog har hamnat i skymundan av kanelbullen är att idag fyller faktiskt Rymdåldern 50 år! Det är idag, 4:e oktober 2007, 50 år sen Sputnik skickades upp och människan på allvar lämnade sin planet för att utforska omgivningen i rymden. Det är inget litet steg, det är enormt. Men vad är väl kunskap och utveckling jämte en kanelbulle?

Passa ändå på att läsa lite mer om rymden, bland annat på Populär Astronomi!

Jag kommer att ha på mig rött imorgon. Kommer du? (DN)

Det är min markering för att jag inte accepterar diktatoriska regimer. Tyvärr kan jag inte mer än undra vad Kina har för baktankar med att stoppa eventuella sanktioner (DN)? De vill säkert inte ha något nytt Himmelska Fridens Torg där en diktatorisk regims agerande kastar skuggor över Kinas egna mörka närtidshistoria. Men de vill säkert inte heller ha några sanktioner mot en diktatoriks regim som kan ses som ett erkännande och främjande för fria val och mänskliga rättigheter, speciellt inte så nära hem. Frihetsrörelser kan sprida sig som ringar på vattnet och Kina väl absolut inte ha några oroligheter inför sitt PR-jippo nästa år. Att förlägga OS till Kina var ett misstag.

Det är dessutom för lite att kräva militärjuntans återhållsamhet. Det är lagom att kräva dess avgång!

Det finns hemska tortyrredskap i skolan, något som eleverna utsätts för varje dag. Jag talar givetvis om trapporna, dessa hemska installationer som hånleende väntar på att du ska gå i fällan. För med en något mer utvecklad träningsvärk (den har gått från "ruskig" igår till "straff från gudarna" idag) så var varje steg en pina och ett hinder som precis gick att genomlida. Jag är helt för ett lagförslag som byter alla trappor till rulltrappor i svensk skolmiljö :) .


Btw. Ibland är fyra år en alldeles för kort tid.

Precis hemkommen. Låren värker, huvudet är tungt efter för lite sömn, men glad är jag. Det har varit en riktig nördhelg, En sådan med kusiner och vänner och en dator per person och en himla massa sladd och kablar. LAN, med andra ord. Så vi har glömt den riktiga världen och spelat, spelat och spelat lite till. Ätit lite, och sen spelat ännu mer. Datorspel, brädspel och även fysiskt krävande spel. LaserGame, himla kul och jag spelar alltför sällan. Därför sitter man nu med en ruskig träningsvärk i låren och fasar inför trapporna på jobbet imorgon. Men sånt får man tåla när helgen varit kanon! Så i helgen var jag nörd, och stolt över det!

Men visst är det ok när det är jag själv som gör den? Vill ni läsa min blogg om NHL-hockey, tillsammans med andra bloggar om hockey, fotboll och basket tillsammans med aktuella sportnyheter? Hoppa över till Sportzonen med en gång!

Mitt senaste inlägg från imorse hittar ni här.

Nej, det handlar inte om sjungande fiskar, ehm däggdjur. Utan valet av musik. Jag kan säga att en tidig morgon, när dimman ligger tät runt husknutarna och man har en arbetsdag framför sig är Terry Jack - Seasons in the Sun inte ett perfekt val...

Spoiler Alert!

När filmen man ser inte bara har snott scener och specialeffekter från inte bara en, utan två, i sig tämligen mediokra filmer, då vet man att man ser en B-film. Scorcher är precis en sån film. Den hinner knappt börja innan man tror sig se Dantes Peak... och även Daylight får bidra med scener. Och likt en trogen B-film är idén både banal och helt orealistisk. Okontrollerade kärnvapensprängningar har fått de tektoniska plattorna att flytta sig ur sin harmoni. Detta leder till jordbävningar, vulkanutbrott och en allt mer skenande växthuseffekt. Författarna måste vara mycket nöjda med att lyckats bunta ihop alla tänkbara naturkatastrof-scenarion i ett. Lyckligtvis finns det en snabb och slutlig lösning som på ett ögonblick kan fixa alla problem, bara man ser det som ett naturens angrepp på människan. Att man är i krig. Den givna lösningen är självklart att detonera lite fler kärnvapen, men när det är amerikanarna som smäller är det givetvis ingen fara. Speciellt eftersom de heroiskt nog offrar Los Angeles i processen. Och självklart trycker vi även in inte bara en utan två fader-dotter - relationer som är ihoptrasslade på grund av faderns frånvaro. Låter det inte genomtänkt och bra?

Men en film som satt Rutger Hauer som president kan väl inte ha fel? Självklart inte! Faktum är att filmen på något underligt sätt lyckats skrapa ihop en ganska intressant och imponerande rollbesättning. Huvudrollen innehas av mannen som kanske kan utmana Steven Seagal om B-actionrullens ansikte, Mark Dacascos (som dessutom tydligen är med i Iron Chef!). Vid hans sida står kändisar som redan nämnde Rutger Hauer, och den mest kände John Rhys-Davies (hur hamnade han här???). Dessutom finns två mindre kända ansikten som jag ändå inte kunde undgå. Sam Lloyd, aka Ted (advokaten) i Scrubs dyker upp som en bisarr pilot, och G.W Bailey. Bailey är kanske inte ett namn som får några klockor att ringa, men det gick inte att ta miste på det ansiktet. Skönt att se att Lieutenant Harris från Police Academy äntligen fått sin befodran (och blivit general).

Men i grund och botten är det den förutsägbara B-filmen. Tyvärr levereras i stort sett varenda replikbyte i filmen som antingen ett ödesmättat uttalande vars världens existens hänger på, eller kvicka one-liners som bara försöker överträffa varandra i att vara kvicktänkt (och tarvligt) fyndiga. Utan något "normalt snack" blir det bara onyanserat och platt och längden ganska tröttsamt. Filmen funkar för en dålig kväll, främst för att det är roligt med en mängd kända ansikten framför själva handlingen...

Filmen belönas nog ändå totalt med 4 svaga, men ändock 4, världsräddande kärnvapenladdningar av 10 möjliga.