Övervikt?
DN skriver om en rapport från SCB som anger att var tionde svensk är fet. Räknar man in överviktiga blir det betydligt fler, man säger exempelvis att varannan man är överviktig. Det är skrämmande. Det är en fara dels för den enskilde men också för samhället. Övervikt är ju som känt en ganska stor riskfaktor vad gäller sjukdomar. Blir en person sjuk är det individen som lider, men det är samhället som betalar. Både vad gäller i direkta sjukdomskostnader, men också genom att personen inte kan arbeta (fullt).
Samtidigt ska jag höja ett varningens finger vad gäller att döma sig själv och sin vikt vad gäller BMI. Jag är ganska smal och ligger på en stabil BMI på 22,6. Alltså långt in på "ideal"-vikten som börjar på 18, och faktiskt halvt nära övervikt som börjar på 25. Som jämförelse metoder emellan kan jag nämna att jag fått min hälsoprofil bedömd med en annorlunda metod, och därmed fått rekommendationer om var min vikt bör ligga. Enligt den så är undre gränsen för normalvikt 87 kg (BMI =23,1). Det vill säga, enligt den metoden är jag 2 kg underviktigt!
Vilken metod ska man lite på? Jag är inte utbildad och kan inte avgöra. Men jag kan lita på mitt sunda förnuft! Jag kan säga att jag är ganska nöjd med min vikt som den är, och känner mig inte underviktig. Å andra sidan är jag enormt skeptisk till att jag skulle kunna gå ner 15(!) kg (17,6 % av min nuvarande kroppsvikt) och, enligt BMI-tabellen, fortfarande ligga inom området för ideal vikt. Det tror jag inte en sekund på. Så ta viktmodellerna med en nypa salt. En bildlig nypa salt alltså, salt är inge bra det heller...
Så, lita inte för mycket på olika metoder. Med en hyfsad matvana, jag medger att jag slarvar ofta (och gillar det), och en god dos motion så hamnar man på en ganska personligt bra vikt, det är jag övertygad om. Men det är också kanske vårt eget ansvar, vår plikt, både mot oss själva och samhället att också vårda oss själva på ett någorlunda ok sätt. Att uppemot en miljon svenskar (om man nu litar på den siffran, som verkar vara definierad mha BMI) lider av fetma och kraftig övervikt är ju skrämmande. Och tecken på att vi inte klarar att ta hand om oss själva?
Samtidigt ska jag höja ett varningens finger vad gäller att döma sig själv och sin vikt vad gäller BMI. Jag är ganska smal och ligger på en stabil BMI på 22,6. Alltså långt in på "ideal"-vikten som börjar på 18, och faktiskt halvt nära övervikt som börjar på 25. Som jämförelse metoder emellan kan jag nämna att jag fått min hälsoprofil bedömd med en annorlunda metod, och därmed fått rekommendationer om var min vikt bör ligga. Enligt den så är undre gränsen för normalvikt 87 kg (BMI =23,1). Det vill säga, enligt den metoden är jag 2 kg underviktigt!
Vilken metod ska man lite på? Jag är inte utbildad och kan inte avgöra. Men jag kan lita på mitt sunda förnuft! Jag kan säga att jag är ganska nöjd med min vikt som den är, och känner mig inte underviktig. Å andra sidan är jag enormt skeptisk till att jag skulle kunna gå ner 15(!) kg (17,6 % av min nuvarande kroppsvikt) och, enligt BMI-tabellen, fortfarande ligga inom området för ideal vikt. Det tror jag inte en sekund på. Så ta viktmodellerna med en nypa salt. En bildlig nypa salt alltså, salt är inge bra det heller...
Så, lita inte för mycket på olika metoder. Med en hyfsad matvana, jag medger att jag slarvar ofta (och gillar det), och en god dos motion så hamnar man på en ganska personligt bra vikt, det är jag övertygad om. Men det är också kanske vårt eget ansvar, vår plikt, både mot oss själva och samhället att också vårda oss själva på ett någorlunda ok sätt. Att uppemot en miljon svenskar (om man nu litar på den siffran, som verkar vara definierad mha BMI) lider av fetma och kraftig övervikt är ju skrämmande. Och tecken på att vi inte klarar att ta hand om oss själva?
Kommentarer
Trackback
