Tenct

Ni som lyssnade på radio idag har kunnat höra om hur friskförklarade patienter inom rättspsykiatrin förblivit inspärrade på vårdinstutioner, ibland uppemot 6 år (!!!), bara på grund av den anledning att kommun och landsting inte kan komma överens om vem som ska betala eftervården. Jag måste säga att detta är häpnadsväckande i ett redan känt ineffektivt centralt system. För det handlar uppenbarligen inte om korta perioder eller enstaka fall, det är som synes vanligt och under enorma tidsperioder. För mig pekar det på uppenbara sjukdomssymptom, inte hos patienten, men hos systemet som är satt att vårda patienten. För de handläggare som hanterar dessa frågor har jag i stort sett bara två ord, båda på i. Idioti och Inkompetens. Att inte människor, eller jag kanske ska kalla dem handläggare eftersom jag starkt tvivlar på empatisk förmåga hos individer som inte kan lösa situationer så att man förhindrar inspärrning hos personer i flera år, reagerar på de mänskliga aspekterna är chockerande.

Jag är ingen expert på varken psykologi i allmänhet eller psykiatri i synnerhet, men jag har väldigt svårt att tro att man kan slussa in en patient i samhället igen när denne är inspärrad. Att förflytta individen till mer öppna anstalter är ju ett steg tillbaka till samhället och en positiv utveckling för individen. Att utan medicinska orsaker bli nekad denna utveckling, och fortsatt bli inspärrad kan enbart i bästa fall vara hämmande. Personligen tror jag snarare att det är kraftigt nedbrytande och instituonaliserande vilket försvårar återkomsten till samhället oerhört. Dessutom bör ju att patienten är kvar inverka negativt på omgivningen. Inte direkt på grund av sin egen inverkan, men patienten måste ju få uppmärksamhet, tid och resurser från personal, något som säkerligen bättre skulle kunna användas till de patienter som verkligen behöver det.

Men resursslöseriet slutar inte där. Det är inte bara tid och rum på de vårdgivande instituionerna, vilket man under den långa debatten om Sveriges psyiatri och vård förstått är knapphändig, som slösas. Det är dina och mina pengar det slösas med. Frikostigt. Kostnaden på rättspsyk är vad jag förstod i bästa fall bara dubbelt så dyr, oftast mycket mer än så. Av exemplen i inslaget kan man se att varje patient som blir kvar kostar samhället miljonbelopp extra, i varje fall. Det är inte svårt att tro att vi helt i onödan kastar tiotals miljoner i sjön varje år, jag skulle inte vara förvånad om det är hundratals...

De tjockskalliga och tjuriga handläggarna är tydligen inte kapabla att se till att samhällets kostnader minimeras och att både vård och resursanvändning effektiviseras. Sådana personer är uppenbarligen på en post de inte klarar av och borde snarast omplaceras, eller avskedas då de i min mening inte är särskilt lämpade att hantera offentliga medel. Jag tror inte det kommer ske. Representanter från Sveriges kommuner och landsting talade bara om att man ska komma överens och förhandla bättre i vida ordalag. Min tilltro till att de ska komma till generella överenskommelser när det tar år i specifika fall är inte särskilt hög. Men jag har en lösning som jag ur många aspekter tycker blir allt mer tilltalande. Lägg ner landstingen!

De har i min mening spelat ut sin roll för länge sen och är för mig till synes bara ineffektiva och resursslösande. Jag tycker att de helt enkelt är för stora för att kunna hantera frågor på ett lokalt plan och på ett smidigt sätt, och alltför små för att kunna dra nytta av storskalighetens effektiviseringar. Ett avskaffande kan leda till stora besparingar och effektivisering. Om inte annat skulle vi bli utan de landstingspolitikers löner som jag tycker i nuläget enbart är en skattebörda. Nu ska jag säga att jag inte anser att det bara är landstingets fel i ovanstående fall (det finns fler exempel dock - kan ta dem senare), det är givetvis både kommuners och landsting. Men landstingens uppgift kan delas. Vissa uppgifter kanske lämpar sig småskaligt, dessa ansvarsområden bör givetvis tas över av kommunerna. Andra områden, exempelvis sjukvården, skulle må bra av en nationalisering och bör lyftas upp till statlig nivå. Om inte annat så skulle vi (förhoppninsgvis) slippa rent idiotiska skandaler som den ovan.

Till sist är jag lite förvånad att, vad jag kan se, ingen av rikstidningarna har följt upp radions nyhet. Detta är en skandal av stora mått och det borde finnas mycket att rapportera om och gräva i.

Ibland får man ta fram geniknölarna och gnugga dem lite extra. Dagens jobb krävde nämligen målning. Hela dagen. Och folk som befunnit sig i Jönköpingstrakten och vänt ansiktet uppåt (utomhus) har kunnat konstatera att det regnat ute. Och då menar jag inte bara några fåniga små droppar, eller lätt småstrilande. Jag snackar regn. Lösningen var ett litet plåtskjul, egentligen ett förråd. Problemet är att målningen egentligen kräver dubbelt så stor yta som skjulet kan erbjuda. Vilket helt enkelt ledde till pussel på stor nivå, där målade bitar och bräder skulle passas in i skrymslen och vrår för att så effektivt som möjligt utnyttja platsen, och måla mera. Knöligt värre. Men pussel ska ju vara bra hjärngympa och motverka Alzheimers så efter dagens övningar lär jag knappast behöva oroa mig för det...

Med två flygresor i närminnet, och två ömma knän, så är min primära undran efter att ha läst denna korta artikel, vart skriver jag på? Speciellt lågprisflyg vill ju av naturliga skäl trycka in så många passagerare som möjligt, vilket leder till kort utrymme för benen. Och jag kan ju säga, jag är varken snabb, smidig eller graciös när jag ska ta mig in på min plats. Så i en snabb nödsituation kanske det kan bli lite knepigt, även om jag har svårt att tro att det skulle vara min flaskhals. Men jag tycker synd om den som sitter framför. De kan omöjligt fälla sitt säte, och de har säkert två knän i ryggen, mer eller mindre hela tiden. Jag kan lätt tro att risken för blodpropp eller andra cirkulationsproblem kan uppstå.

Vill minnas att jag såg ett program för ett par år sen där två personer utvecklade en ny sorts flygsäten. De kom fram till att man kunde tjäna efterlängtade centrimetrar om flygstolarna i sig gjordes mindre. För dynor och ramar till stolarna är knappast smala. Utan att snåla på komfort eller säkerhet utvecklade de en stol där man tjänade ett antal centrimetrar på varje plats. Dessutom utvecklades en konstruktion så att sätets rygg kunde fällas något utan att inkräkta på utrymmet bakom. Jag undrar om det var en dröm, en ouppnåelig illusion, för jag har än så länge inte sett något som ens liknade sådana säten...

Jag ser till min egen glädje, och viss förvåning, att folk faktiskt kikar in här på bloggen fortfarande. Trots att jag inte skrivit nåt alls på flera veckor. Vilket förtroende (att missbruka - muhahaha ;) )

De senaste veckorna har det faktiskt dykt upp en del som jag skulle velat skriva om. Men då är man helt plötsligt totalt utan nät. Detta beroende på en utlandsvistelse. Så funderingar kring dieten man hållit - jag lovar - alla diet-coacher som ger råd på "Du blir vad du äter"-liknande program skulle fått härdsmälta. Läsk, chokladmousse i mängder, gudalik Ben & Jerry Glass. Och Pims. Och flamberade jordgubbar. Och stora stekar. Och allt i mängder. Eller så hade man kunnat skriva om vädret. Eller spanjorers sätt att hantera väskor på en flygplats. Eller hur en stad ser ut efter att 4000 Harley Davidssons invaderat den. Eller just hur det känns att vara avskuren från internet och allt vad nyheter heter. Jag menar, vi skulle kunnat haft en statskupp som skulle passerat mig helt obemärkt. Nu blev det inget med det, förutom det här nu då. Eller så kommer det tillbaka till mig sen som nån återblick. Varför planera mera, det är ju sommar...

Men nu är jag tillbaka, samma gamla jag fast med en något mer bruntonad nyans än den man har efter en norrbottnisk vinter. Så jag ska skriva något mer frekvent än var tredje vecka eller så. När nu jag kan slå mig fram till nätet...

Hoppas just din sommar är bra den med. Fast jag skrattade gott när det ösregnade här hemma på midsommar och jag njöt av en 35 grader varm spansk sol...

Oj. Har det varit en vecka sen jag satte nåt avtryck här i bloggen. Det händer mycket nu, så bloggandet har tyvärr blivit lite nedprioriterat. Dessutom så har det faktiskt varit riktigt fint väder och då vill man ju vara ute i solen, istället framför skärmens mer flimrande sken. Så man kan kalla det en sommartorka kanske?

Prognosen säger dessutom att det ska hålla i sig, åtminstone ett par veckor framöver. Så trevlig Sommar allihopa, så ska jag återkomma mer permanent när läget är lugnare...

Jag kikar på kalendern. Det är inte 1 April. Trodde annars det här var ett skämt. Jag trodde den här debatten var död och begraven sen länge. Att Teletubbies skulle göra barn homosexuella, eller specifikt att barn skulle bli homosexuella för att en figur har handväska. Handväskor är därmed farliga, måste ju vara slutsatsen. Åtminstone när de bärs av vad som folk gissar är en man. Jag hade svårt att tro att folk kan vara så här enkelspåriga och så diskriminerande, på samma gång. Det är ju så uppenbart löjligt. Resonemanget lyder: Du som man bör hålla dig undan allt vad handväskor heter. För våra barns skull!  Hur nu de egentligen skulle ta skada av att vara homosexuella är ju en intressant fråga som för enkelhets skull ignoreras. Jag undrar hur jag påverkar min omgivning. Jag bär ryggsäck. Kommer alla barn bli extremsportare nu?

Sen kan man väl diskutera Teletubbies underhållningsvärde. Men det är ju en helt annan grej.

Den här artikeln i Aftonbladet, som berättar hur en dam blivit allvarligt hundbiten, får mig att fundera på en del hundägare. I stort sett alla hundägare har ju pli på sina hundar och hundarna är trevliga. Tyvärr så gäller det bara i stort sett alla. Inte alla.

Att ha hund är inte bara ett privilegie. Det är ett ansvar. Dels mot hunden och dels mot omgivningen. Du som hundägare är ansvarig för din hund, och klarar/vill du inte ta det ansvaret är alternativet enkelt. Ha inte hund. I vissa fall är hundägares respektlöshet mot andra iögonfallande. Jag har ingen hund själv, har inte vuxit upp med hundar eller haft många vänner som haft hund. Min hundvana är väldigt liten.

Så när Karo på promenad med husse/matte börjar dra mot mig kan jag ha svårt att veta hur jag ska tolka hunden. Och om Karo bara vill hälsa - hur i hela friden ska jag veta det? Jag känner inte Karo. Och har husse/matte faktiskt tänkt på att det kan vara så att jag inte vill hälsa på Karo? I vissa fall verkar hundägarna i sin egen hemmablindhet tro att hundarna är änglar som alla älskar, per automatik. Jag gillar djur, och hälsar gärna på hundar under lugna former. Men det är inte något som automatiskt ska förväntas av mig. Och jag lägger inte ansvaret på Karo. Ansvaret är hundraprocentigt husse/smattes. Jag ska kunna springa förbi din hund på en cykelväg/väg utan att behöva kika över axeln för att se om jag har en hund i hälarna. Kan jag det nu? Faktiskt inte - hundar verkar bland annat ha något emot inlines. Det har hänt flera gånger att jag blivit jagad. Och jag ger blanka *pip* om Karo bara tycker det är kul och vill leka. Inlines och saker kring fötterna är sällan en bra kombination.

Än värre är de hundägare som faktiskt släpper sina hundar vind för våg för att de är så lata att de inte orkar rasta dem, eller vad det nu är. Det är inte mer än en vecka sen jag vandrade i ett skogs/fritidsområde och helt plötsligt fick sällskap av två främmande hundar. Helt utan uppsyn, eller sällskap av husse/matte. På ett ögonblick förvandlas en trevlig promenad till en situation där jag faktiskt inte vet om jag skulle bli anfallen eller inte. Och vad jag kunde se var den ledande hunden osäker på saken han med, det vill säga, tanken fanns. Det kändes inte helt trevligt att helt ensam, utom synhåll från både väg och hus, faktiskt ha två okända och milt aggressiva hundar runt fötterna (det är svårt att ha koll på två samtidigt).

Är jag sur på hundar, får det mig att gilla hundar mindre? Nej. Inte det minsta. Men jag har både ett och annat ord att säga till en hundägare, om jag fick veta vem det är. Kort sagt, du är inte värd att ha hundar.

Så, alla ni som har hundar. Tänk på oss som inte har det - och att det faktiskt kan finnas en anledning till det.

Sitter mest och trallar på Pink's låt Tell me something good. Bra låt, trallvänlig, men kanske mest för att någon faktiskt berättat något bra för mig den här dagen...

Gnosjö, here I come...

Ibland ser man dubbelt. Och ibland är det dubbel upplaga helt enkelt. Själv har jag av någon outgrundlig (säkerligen jättesmart) anledning två stycken nätverkskablar liggande vid uttaget. En till datorn jag använder och en till en gammal burk som bara håller den nya sällskap. Så, efter ha varit borta ett par dagar, så pluggar jag i igen. Och får inte nätet att funka. En omstart hjälper inte. Två omstarter hjälper inte. Desperationen växer. Kollar på felmeddelandet; 'En nätverkssladd är urdragen". Det börjar svagt höras nåt klockljud, och det skramlar med mynt. Kollar kontakten i väggen. Sitter fint. Kollar kontakten i datorn. Sitter fint. Funkar fortfarande inte. Sen börjar klockorna ringa och myntet trillar ner. Det kanske hjälper om man sätter i rätt kabel kanske...

Ett annat exempel på att två inte är bättre, hämtas från Expressen. Om man får tro dem är det slut mellan Fadde och Linda igen. Igen. För alltid den här gången. Igen. Jag sätter en tia på ett midsommarbröllop... any takers?

Sent om sider (alldeles för sent) var det äntligen dags för att väcka inlinesen ur sin långa, djupa vintersömn. Yrvaket och lite nervöst letade de sig ut till asfalten, men väl med den blågrå massan under sig var det som de aldrig vilat. Åh, det var härligt att glida fram igen...

Swoosch... and I'm out of here...

DN skriver om att blodbrist råder i hela landet, men främst i storstadsregionerna. Jag tänkte bara uppmana eventuella läsare att gå och ge blod. Det tar inte lång tid, visst det sticker lite när nålen går genom huden, men det går över snabbt. Du får, åtminstone på de blodcentraler jag besökt, en liten present som tack (dessutom ett litet koll av ditt blod - helt gratis). Men framförallt, du hjälper någon annan. Du gör en insats för ett bättre samhälle.

Det vore oerhört synd, och slöseri med både tid och resurser, om man blir tvungen att ställa in operationer på grund av blodbrist.

På Geblod.nu kan du ta reda på mer...

Det är skitväder ute. Regnet bara faller och sommarvärmen är det enda som lyser (med sin frånvaro). Just när det regnar blir jag lite förbryllad av mitt hus. Jag kan höra hur det slår mot taket, vilket är lite förbryllande eftersom jag har två våningar ovanför mig. Eller är det när det slår mot plåt/tegel-fasaden som det låter? Hur som helst låter det som om man satt i en stillastående bil mitt i en varm sommarskur. Vilket kan vara lite förvirrande när man inser att bilen är ett femvånings hyrsehus...

I Aftonbladets artikel om olika elitistiska herrklubbar kläcker en av klubbarnas ordförande en av de dummaste, fånigaste och faktiskt inskränkta undanflykt jag hört på väldigt länge. Ordföranden säger:

"Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja."

Jag har ett tips till ordföranden och alla medlemmar:
 
-Nästa gång ni träffar en tjej. Strunta i att flirta. Strunta i att åla dig. Strunta i att dona och greja. Var dig själv. Tro mig det funkar. Pojkar och flickor kan faktiskt umgås tillsammans utan att någon måste åla sig, eller att man måste flirta med varandra. Var du dig själv så är hon säkert sig själv också. Det kommer att gå kanonbra.

Seså... ge er ut och öva nu...

Nu har domen (DN idag) mot de åtalade i kvinnojouren i Tranås fallit i Eksjö tingsrätt. Domen var friande. Jag måste säga att jag är mycket överraskad. Skulle domen stå sig i högre instanser (jag förutsätter ett överklagande) så skulle det alltså vara lagligt att hjälpa folk kidnappa människor. Bara man inte frågar något så. Bara man tror på allt de säger.

Jag undrar var synen på barnens bästa är? Ska inte svenska domstolar ta det i beaktning. Någon borde ju ställa sig på barnens sida, när kvinnojourerna uppenbarligen inte gör det (jag beskrev min tankar om det här och här). Jag tycker faktiskt det är skrämmande att en sådan organisation får hållas. Jag trodde faktiskt att tingsrätten skulle fälla i detta fallet, där kvinnojouren i min mening varit brottsligt slapphänta i sin efterforskning.

Jag undrar om jag skulle fällas om jag tar emot en främmande människas väska och gömmer den i mitt förråd. Om det är knark i den. Under förutsättning att den främmande personen säger att det är kläder i den och jag inte frågar. Rånbyte? Om någon kommer med tre miljoner i en bag, säger att de avslutat sitt konto och vill istället gömma pengarna under min säng, eller än bättre, på mitt konto. Undrar om jag skulle dömas till häleri... jag menar jag tror ju på den här helt främmande persons historia. Det finns väl inga tecken som helst att ifrågasätta en helt främmande persons vilja att gömma saker hos mig?

Ni tycker att liknelserna är dumma. Det gör jag med. För de handlar om ting. Saker. I Tranås har man gömt undan människor. Personer. Berövat dem en far. Berövat dem friheten. Allt i okunskapens tydligen friande namn. Det är oerhört skrämmande.

För att dra en extrem parallell (och den är extrem jag vet)... den/de personer som kidnappat treåriga Maddie i Portugal skulle göra det bäst att ta sig till en svensk kvinnojour. Där kan de gömma sig ett par år. No questions asked.

Och jag har inte ens talat om genusperspektivet. Synen på jämställdhet. Jag tänker inte ens börja, för då är min helg snart förstörd.

Jag nöjer mig med att konstatera (tillfälligt hoppas jag, jag räknar med ett överklagande)...
 
Ignorance is bliss

Jag undrar om spammare skumläser min blogg? Jag kommenterade ju de spam-mail jag får i det här inlägget. I förbifarten, och som en klart mindre poäng, konstaterade jag att de är på engelska. Något som då uppenbarligen inte ökar mailens trovärdighet hos mig.

Men sen jag skrev det inlägget, roligt nog, så har jag fått en god dos av spam-mail på tyska! Det har jag inte fått förr. Visst, min tyska är lite knackigare än min engelska, men i annars verkar de följa samma mönster som tidigare. Så eventuella spammare har inte läst särskilt noga.

De åker lika fort i skräpkorgen, men det är lite kul hur två (mest troligtvis) helt separata och obetydliga händelser kan vävas ihop (till en konspiration? ;)  )

Man lär sig alltid något nytt, speciellt när man reser. Man behöver inte resa långt eller länge. Det räcker som jag gjorde igår, en resa i Sverige. Tur och retur (vilket gör mig något trött och slö idag). Jag lärde mig åtminstone tre saker igår, alla mer eller (snarare) mindre intressanta.

1. Även en inbiten "landsortsbo" som jag kan navigera i SLs lokaltrafik. Detta tack vare, eller trots, den hjälp man får på hemsidan och av information på plats.

2. Sannolikhet är just det, sannolikhet. Ibland spelar den oss ett spratt. För hur stor är sannolikheten egentligen, att när jag besöker två olika skolor, en rejäl bit ifrån varandra, på två helt olika dagar att jag blir bjuden på pasta med skinksås båda gångerna? Really?

3. Det är en tuff konkurrens om det mesta. Även om tomburkar och pantflaskor i papperskorgar på Stockholms Central. Speciellt igår när Coca-Cola Zero hade kampanj och bjöd på smakprov (nej, jag smakade inte... ni vet vad jag tycker om sån dricka), vilket verkade få vissa att överhetta. Det gällde att hålla hårt i burkarna om man tänkte ha kvar den...

Så, nu känner jag mig mycket mer redo att möta världen...

Detta händer (mig veterligen) bara i USA. Jag är övertygad att om inte annat så kommer det där landet till slut stämma sig själva i födärvet.

Eller man kanske ska fråga... hur mycket är dina kläder värda för dig?

Om man ska hårddra det, med tanke på miljö och liknande, har jag funderat på om vi verkligen ska ha den globala rörelsefrihet vi har idag. Jag har ju hört historierna från förr där cykel, mer eller mindre, var enda transportmedel. Man tog sig inte så långt, men det var miljövänligt. Och jag tror inte det var nåt problem, för att resa långt var ett större projekt som troligtvis låg utanför den rimliga idévärlden folk hade.

Idag är det inte så längre. Vi åker än hit och än dit. Semesterresa till Australien. Flyg 20 timmar (jag ids inte undersöka exakt, så jag gissar ungefär vad det tar). Weekendresa till New York. Möjligheterna är många. Själv har jag turnérat landet runt den senaste tiden, känns det som. Möjligheterna att röra på sig är oändliga tycks det.

Men, så har jag funderat. Om vi verkligen ska dra ner på våra koldioxidutslätt, och verkligen menar det. Borde vi inte då sluta resa? Åtminstone nöjesresorna, eller? Jag vill mest väcka tanken, för jag tror att resemöjligheterna är en "naturlig" självklarhet för många idag. Så har det inte alltid varit, faktum är ju att det är ett relativt nytt fenomen. Frågan är om det kommer vara det i framtiden?

Med tanke på det är den här artikeln om Flyg och Miljö från DN ganska intressant. Vi vill bekämpa vår miljöpåverkan, men vårt resande fortsätter att öka.

Och ta mig inte nu för någon extremist. Jag gillar att resa. Jag kommer fortsätta gilla att resa, och kommer mest troligtvis fortsätta att resa. Men man bör väl vara medveten om att vissa självklarheter inte är så självklara, egentligen. Eller?