Sjukdomssymptom efter friskförklaringar
Ni som lyssnade på radio idag har kunnat höra om hur friskförklarade patienter inom rättspsykiatrin förblivit inspärrade på vårdinstutioner, ibland uppemot 6 år (!!!), bara på grund av den anledning att kommun och landsting inte kan komma överens om vem som ska betala eftervården. Jag måste säga att detta är häpnadsväckande i ett redan känt ineffektivt centralt system. För det handlar uppenbarligen inte om korta perioder eller enstaka fall, det är som synes vanligt och under enorma tidsperioder. För mig pekar det på uppenbara sjukdomssymptom, inte hos patienten, men hos systemet som är satt att vårda patienten. För de handläggare som hanterar dessa frågor har jag i stort sett bara två ord, båda på i. Idioti och Inkompetens. Att inte människor, eller jag kanske ska kalla dem handläggare eftersom jag starkt tvivlar på empatisk förmåga hos individer som inte kan lösa situationer så att man förhindrar inspärrning hos personer i flera år, reagerar på de mänskliga aspekterna är chockerande.
Jag är ingen expert på varken psykologi i allmänhet eller psykiatri i synnerhet, men jag har väldigt svårt att tro att man kan slussa in en patient i samhället igen när denne är inspärrad. Att förflytta individen till mer öppna anstalter är ju ett steg tillbaka till samhället och en positiv utveckling för individen. Att utan medicinska orsaker bli nekad denna utveckling, och fortsatt bli inspärrad kan enbart i bästa fall vara hämmande. Personligen tror jag snarare att det är kraftigt nedbrytande och instituonaliserande vilket försvårar återkomsten till samhället oerhört. Dessutom bör ju att patienten är kvar inverka negativt på omgivningen. Inte direkt på grund av sin egen inverkan, men patienten måste ju få uppmärksamhet, tid och resurser från personal, något som säkerligen bättre skulle kunna användas till de patienter som verkligen behöver det.
Men resursslöseriet slutar inte där. Det är inte bara tid och rum på de vårdgivande instituionerna, vilket man under den långa debatten om Sveriges psyiatri och vård förstått är knapphändig, som slösas. Det är dina och mina pengar det slösas med. Frikostigt. Kostnaden på rättspsyk är vad jag förstod i bästa fall bara dubbelt så dyr, oftast mycket mer än så. Av exemplen i inslaget kan man se att varje patient som blir kvar kostar samhället miljonbelopp extra, i varje fall. Det är inte svårt att tro att vi helt i onödan kastar tiotals miljoner i sjön varje år, jag skulle inte vara förvånad om det är hundratals...
De tjockskalliga och tjuriga handläggarna är tydligen inte kapabla att se till att samhällets kostnader minimeras och att både vård och resursanvändning effektiviseras. Sådana personer är uppenbarligen på en post de inte klarar av och borde snarast omplaceras, eller avskedas då de i min mening inte är särskilt lämpade att hantera offentliga medel. Jag tror inte det kommer ske. Representanter från Sveriges kommuner och landsting talade bara om att man ska komma överens och förhandla bättre i vida ordalag. Min tilltro till att de ska komma till generella överenskommelser när det tar år i specifika fall är inte särskilt hög. Men jag har en lösning som jag ur många aspekter tycker blir allt mer tilltalande. Lägg ner landstingen!
De har i min mening spelat ut sin roll för länge sen och är för mig till synes bara ineffektiva och resursslösande. Jag tycker att de helt enkelt är för stora för att kunna hantera frågor på ett lokalt plan och på ett smidigt sätt, och alltför små för att kunna dra nytta av storskalighetens effektiviseringar. Ett avskaffande kan leda till stora besparingar och effektivisering. Om inte annat skulle vi bli utan de landstingspolitikers löner som jag tycker i nuläget enbart är en skattebörda. Nu ska jag säga att jag inte anser att det bara är landstingets fel i ovanstående fall (det finns fler exempel dock - kan ta dem senare), det är givetvis både kommuners och landsting. Men landstingens uppgift kan delas. Vissa uppgifter kanske lämpar sig småskaligt, dessa ansvarsområden bör givetvis tas över av kommunerna. Andra områden, exempelvis sjukvården, skulle må bra av en nationalisering och bör lyftas upp till statlig nivå. Om inte annat så skulle vi (förhoppninsgvis) slippa rent idiotiska skandaler som den ovan.
Till sist är jag lite förvånad att, vad jag kan se, ingen av rikstidningarna har följt upp radions nyhet. Detta är en skandal av stora mått och det borde finnas mycket att rapportera om och gräva i.
Jag är ingen expert på varken psykologi i allmänhet eller psykiatri i synnerhet, men jag har väldigt svårt att tro att man kan slussa in en patient i samhället igen när denne är inspärrad. Att förflytta individen till mer öppna anstalter är ju ett steg tillbaka till samhället och en positiv utveckling för individen. Att utan medicinska orsaker bli nekad denna utveckling, och fortsatt bli inspärrad kan enbart i bästa fall vara hämmande. Personligen tror jag snarare att det är kraftigt nedbrytande och instituonaliserande vilket försvårar återkomsten till samhället oerhört. Dessutom bör ju att patienten är kvar inverka negativt på omgivningen. Inte direkt på grund av sin egen inverkan, men patienten måste ju få uppmärksamhet, tid och resurser från personal, något som säkerligen bättre skulle kunna användas till de patienter som verkligen behöver det.
Men resursslöseriet slutar inte där. Det är inte bara tid och rum på de vårdgivande instituionerna, vilket man under den långa debatten om Sveriges psyiatri och vård förstått är knapphändig, som slösas. Det är dina och mina pengar det slösas med. Frikostigt. Kostnaden på rättspsyk är vad jag förstod i bästa fall bara dubbelt så dyr, oftast mycket mer än så. Av exemplen i inslaget kan man se att varje patient som blir kvar kostar samhället miljonbelopp extra, i varje fall. Det är inte svårt att tro att vi helt i onödan kastar tiotals miljoner i sjön varje år, jag skulle inte vara förvånad om det är hundratals...
De tjockskalliga och tjuriga handläggarna är tydligen inte kapabla att se till att samhällets kostnader minimeras och att både vård och resursanvändning effektiviseras. Sådana personer är uppenbarligen på en post de inte klarar av och borde snarast omplaceras, eller avskedas då de i min mening inte är särskilt lämpade att hantera offentliga medel. Jag tror inte det kommer ske. Representanter från Sveriges kommuner och landsting talade bara om att man ska komma överens och förhandla bättre i vida ordalag. Min tilltro till att de ska komma till generella överenskommelser när det tar år i specifika fall är inte särskilt hög. Men jag har en lösning som jag ur många aspekter tycker blir allt mer tilltalande. Lägg ner landstingen!
De har i min mening spelat ut sin roll för länge sen och är för mig till synes bara ineffektiva och resursslösande. Jag tycker att de helt enkelt är för stora för att kunna hantera frågor på ett lokalt plan och på ett smidigt sätt, och alltför små för att kunna dra nytta av storskalighetens effektiviseringar. Ett avskaffande kan leda till stora besparingar och effektivisering. Om inte annat skulle vi bli utan de landstingspolitikers löner som jag tycker i nuläget enbart är en skattebörda. Nu ska jag säga att jag inte anser att det bara är landstingets fel i ovanstående fall (det finns fler exempel dock - kan ta dem senare), det är givetvis både kommuners och landsting. Men landstingens uppgift kan delas. Vissa uppgifter kanske lämpar sig småskaligt, dessa ansvarsområden bör givetvis tas över av kommunerna. Andra områden, exempelvis sjukvården, skulle må bra av en nationalisering och bör lyftas upp till statlig nivå. Om inte annat så skulle vi (förhoppninsgvis) slippa rent idiotiska skandaler som den ovan.
Till sist är jag lite förvånad att, vad jag kan se, ingen av rikstidningarna har följt upp radions nyhet. Detta är en skandal av stora mått och det borde finnas mycket att rapportera om och gräva i.
Kommentarer
Trackback
