Tenct

Som rymdintresserad kan man ju bara inte låta bli att uppmärksamma detta. En planet som kanske har ett klimat som vårat. Kanske är fortfarande det operativa ordet. Men det är ändå inspirerande. Så här nära en jordlik planet utanför solsystemet har vi mig veterligen aldrig kommit.

Jag undrar bara lite hur de nya mätningarna ser ut som upptäckte planeten. Inte för att jag tvivlar på dem, men för att jag är intresserad av hur de gjorde. Det finns ju en redan känd större planet som rimligen borde komplicerat läget en aning. Skulle varit roligt att veta hur de separerade de två planeterna från varandra. Tyvärr nämns det inte i DNs artikel (och inte i Expressens artikel heller - den är så pass nedklippt att den är i stort sett värdelös förutom just att säga att man hittat en ny planet). För att få reda på det får jag kanske leta reda på tidskriften Astronomy & Astrophysics där forskarnas artikel publicerats.

Med andra ord, det har varit två roliga dagar för den rymdintresserade. Nu väntar jag spänt på att de imorgon förklarar hur vi kan åka snabbare än ljuset och faktiskt besöka den här spännande planeten. Jag kan till och med vänta tills helgen. Ingen stress.

En av de aspekter av futuristiska rymdfilmer är hur skepp har energisköldar som stoppar mer eller mindre allt. Nu skriver SpaceDaily att det kanske inte är så långt borta i alla fall. Åtminstone inte en mindre mer verklighetsbaserad variant. Här på jorden har vi faktiskt precis en sådan sköld. Det är magnetfältet som skyddar oss för mycket av strålningen utifrån (och spelar upp ett och annat norrsken). Nu försöker forskare konstruera magnetfälssköldar till våra rymdskepp. För strålning är ett av de riktigt stora problemen om vi människor vill utforska vårt solsytem på plats och inte bara skicka sonder.

Därför tycker jag att den här nyheten är rolig och inspirerande. Nu kan jag fortsätta dagdrömma om månbaser, expeditioner till Mars och flottor med Star Destroyers hängande över Venus...

Saknar du ett skrivbordsunderlägg och gillar rymdbilder så denna via SpaceDaily ett bra tips. Charmigt perspektiv. Och vem gillar inte snöbollar? Även om den är lite knepig att kasta kanske. Snögubbe någon?

Självklart är planeten Uranus äldre än så. Men enligt Nationalencyklopedin var det på denna dag för 226 år sen som William Herschel upptäckte planeten. Upptäckten skapade en hel del uppståndelse då Herschel var den förste sen förhistorisk tid att upptäcka en ny planet. För att fira dagen kan jag väl bjuda på en länk till en gammal APOD-sida med en bra Uranusbild.

Man kan aldrig få för många skäl att fira...

Som rymdintresserad måste jag ju kasta mig in i den här debatten med samma ambition och entusiasm som ett spontant snöbollskrig. För på nåt sätt liknar hela debatten något av snöbollskriget på skolgården. De flesta tycker att ispärlor med lite grus i ska förbjudas. Någon kan ju få den i ögat. Men en liten skara entusiaster har byggt en snömur i ena hörnet av skolgården och förskansat sig och kastar sina ispärlor på alla och envar som kommer i närheten. Endast en mulning kan få dem att ge upp.

På samma sätt går det nu till i astronomiska sällskap. De flesta är överens om att Pluto, som tidigare klassats som planet, nog inte borde vara det och degraderat den till dvärgplanet. Dvärgplanet som är en kompromiss mellan planet och asteroid. Men så finns det en del, som av olika anledningar vägrar godta beslutet (som genomfördes demokratiskt genom röstning - till vissas fasa). En anledning kan vara är att Pluto i så fall var den enda "planeten" upptäckt av en amerikan. En annan är att man leder ett forskarlag med en rymdsond på väg till "planeten".

Det är ganska roligt att läsa vad Stern, ledaren för New Horizons, sonden på väg till Pluto, tycker. Citatet (från DN): "IAU gjorde något väldigt pinsamt. De lät folk rösta. Men inom vetenskapen röstar vi inte. Himlen blir inte grön därför att alla räcker upp händerna och röstar för det" är riktigt roligt. Jag verkligen känner bitterheten här. Någon som är för demokrati när majoritetens åsikt bara råkar sammanfalla med ens egen. Någon vars stolthet är sårad. Någon vars prestige är hotad, prestige som han inte kan inkassera förrän 2015, då sonden kommer fram, men som han uppenbarligen redan räknat in och börjat spendera.

Det roliga är, att i mitt tycke, så har Stern fel hur man än vänder om det. Han har visserligen rätt att inom vetenskapen presenterar man fakta som grundas på observationer och bevis. Men man kan rösta om definitioner. Definitioner är i sig inget absolut, inget mätbart. Så om vi alla röstar om att färgen som vi ser på himlen i framtiden ska kallas grön, så är den helt plötsligt grön. Färgen i sig bär inget meddelande om att den heter grön. Det är en mänsklig definition. På precis samma sätt kan vi ändra definitionen av planet. Å andra sidan så kan man ha kvar planetdefintionen, men med de nya upptäckterna av Eris med flera "planeter" kommer vi snart ha tiotals planeter i solsystemet både här och där. Och då kommer definitionen av planet att självdevalvera... (och vi konstruerar snart en ny klass för att särskilja de "riktiga" från de andra)

Jag förstår inte heller riktigt att Stern känner sig så hotad. Han är fortfarande ledare för en sond på väg att sätta nya gränser. På väg till en himlakropp med en atmosfär som fryser och faller ner. En himlakropp vi vet lite om och kan lära mycket nytt om. Den finns ju där, hur den än benämns. Han borde vara exalterad.

Så som Bloggen Bent påpekar och som går att utläsa ur DN's artikel så är striden inte bara av astronomiskt intresse. Det är en ganska intressant mänsklig företeelse. Det handlar om det som det så ofta handlar om. Ära. Makt. Prestige. Pengar.

Men man kan faktiskt påpeka att det funnits tvivel om Plutos status länge, även innan Eris upptäcktes. Dess ringa storlek, dess udda bana och det faktum att dess måne Charon är förhållandesvis lika storleksmässigt är rena fakta som sätter en särprägel på Pluto bland "planeterna". Så även Stern måste erkänna, att om han tittar på fakta som han så verkligen längtar att göra, så är Pluto ett svart får i lammskocken.

Förresten, det får mig att tänka på en sak. Charon. Är Charon fortfarande en måne? Kan en dvärgplanet ha en måne. Den faller ju på kriteriet att den ska dominera sin omgivning. Om den då inte gör det så kan väl inte man anse att det som inte domineras är undergivet. Alltså Charon kan inte vara en måne. Charon borde vara en dvärgplanet, vilket ger att Pluto-Charon blir ett dubbelsystem (=än mer intressant att studera).

Vi ska nog inte sörja Pluto... utan fira Charon!

Snöbollskrig... någon?

Tyckte, när möjligheten dök upp, att det var dags att bidra till lite låtsas-panik igen. Det var ju inte länge Apophis slog ner, nej inte på riktigt, virtuellt i medierna och skapade stora rubriker om jordens undergång. Nu är det dags igen. Inte Apophis, men hans kusiner. De vi inte känner till. Nu, enligt SpaceDaily, går NASA ut och säger att trots att de vet hur de ska göra, och att kongressen i stort sett gett dem uppdraget att leta efter potentiella hot, så får de inga pengar att leta för.

Det är synd att NASA tvingas stå och stampa i vänta på pengarna. En tidig upptäckt kan faktiskt vara avgörande för allas våra liv. Inte för att chansen är så stor att nåt slår ner imorgon, men den finns. Men det är också lite synd att det bara är NASA som står där och stampar. Var är ESA? Var är RKA, JAXA och alla andra begynnande rymdnationer. Vi borde nog också ta vårat ansvar och inte bara dumpa allt på USA/NASA.

Vi får väl se om det blir ett ramaskri i pressen om någon dag igen...

Vem vill leka panik och gå under jorden med mig?

För alla som är trötta på jordelivet kan den här artikeln från SvD kanske skänka lite tröst. Känns ganska inspirerande faktiskt.

När man nu kikat på månen och månförmörkelsen kan man ju inte låta bli att tipsa om lite fler bilder från rymden, om nu än dessa inte är mina egna. Varför inte se nya bilder från Saturnus exempelvis, tagna av Cassini? Bilder med helt nya perspektiv över de spektakulära ringarna. Är ni intresserade hittar ni dem här, exempelvis.

Expressen skriver "Människan har tragikomiskt svårt att förbereda sig för framtida hot". Det är sant. Men det är nästan lika tragikomiskt hur (svenska) medier ibland rapporterar och övertolkar om rymden och jordens undergång. Expressen har i sin artikel kanske rätt i mångt och mycket, och den springande punkten om att samorganisera ett eventuellt försvar är intressant, och inte nåt att fnysa åt. Men det blir så fel i andra områden. Själv gillar jag denna, fetstilade, passage i texten: "Men faktum är att det rymdskräp som uppstod vid Big Bang - asteroider, meteorer och kometer - har ställt till det på jorden förr och kommer att göra så igen." Jag undrar hur mycket om rymden och Big Bang författaren läst. Jag har läst en del, och jag har då aldrig hört om att det ploppade upp kometer och asteroider (och meteorer som inte är en egen klass sten i rymden utan ljusfenomenet då något faller in i vår atmosfär och brinner upp) direkt ur Big Bang. Visst, man kan ju se det att vi alla och allt är en skapelse av Big Bang. Om man ger det tid (om man litar på denna graf så tog det cirka 300 000 år för att bilda väte. Och väte är lite mindre än en asteroid). Nej, de kometer och asteroider vi bör oroa oss över är snarare från bildandet av vårt eget solsystem... ett antal miljarder år senare.

Den lilla sten som står i centrum för denna mediepanik är Apophis. Den är i storleksordningen ett hundratals meter och skulle, givet att den slår ner, visserligen göra oerhörd skada (här kan man leka och simulera nedslaget). Men hotet är nedskrivet. Det är ingen som ger särskilt stor sannolikhet att Apophis träffar. Medveten om detta basunerar Aftonbladet ut att 2036... då krockar vi!

Man kan dessutom diskutera bildvalet. Båda tidningarna använder en målning av en gigantisk asteroid som slår ner i jorden. Den har knappast något med det här scenariot att göra. Aftonbladet väljer att förstärka sitt budskap med bilder ur (den bra men vetenskapligt löjliga) filmen Armageddon.

Det är synd att ett ganska allvarligt ämne, som åtminstone är intressant, blir så löjligt misshandlat i svensk kvällspress. Fast sen när har de brytt sig... Bilderna och domedagsprofetiorna säljer. Vad betyder det då om det som skrivs är riktigt eller relevant?

Trots att vi i decennium utforskat vår närliggande rymd och grannplaneter, och trots att vi varit på besök på månen så vet vi väldigt lite om hur man bör göra om man ska utforska och bo på en främmande planet en längre tid. Nu skriver SpaceDaily att NASA har planer på att ändra detta. De vill använda månen som en skola där vi kan lära och examinera oss själva om hur vi ska göra för att bo och klara oss fjärran från bekvämligheter och "oändliga" resurstransporter.

Energi, mat, vatten och luft är några resurser man måste lära sig producera på plats medan man måste kunna skydda sig mot den nya omgivningen. Strålning, vakuum och sand/damm kan vara några av hoten.

Jag gillar utforskarandan i den här inställningen. Månen är ett lämpligt "baby-step", ett första steg, på vår vidare utforskning av resten av solsystemet. Jag hade gärna varit en del av en expedition, vill jag tro åtminstone. Sen vill ju drömmaren i mig inte ge upp tanken på att man behöver dra lärdommar som dessa för att utforska planeter även bortom solsystemets gräns, kanske planeter med biosfärer. Utforskning som hittills mest skett i litteratur och månniskors fantasi. Tyvärr så säger den utbildade realisten i mig att det lär dröja innan det blir verklighet, om någonsin.

Läser att svenskledda satellitprojektet PRISMA klarat CDR (Critical Desig Review) hos SCC och kan gå vidare enligt planen. Jag gillar att Sverige visar framfötterna i rymden och utvecklar både kompetens och gott rykte samtidigt som fungerande satellitsystem och experiment. Jag tror vikten av att ligga i den här fronten är underskattad, både ur ett vetenskapligt men kanske framför allt ekonomiskt perspektiv.

Sen läser jag att jag antagligen är dömd att få stanna här på jorden. Kraven NASA sätter på sina astronauter är nämligen inte små. Men visst, jag kan skaffa mig utbildning och erfarenhet. Svårt men inte omöjligt. Jag har en möjlighet att klå konkurrensen och bli utvald. Jag tror jag har riktigt goda chanser att klara de (flesta - se nedan) fysiska, psykiska och medicinska testerna. Heck... för att bli astronaut hos NASA måste man till och med vara amerikansk medborgare (var Fuglesang det? tror inte det, men han var å andra sidan ESA-astronaut). Men det går att fixa. Men sen kommer det jobbiga. Man måste rak i ryggen kunna dansa limbo under en ribba på 190 cm. Det klarar jag inte utan att kapa fötterna... och jag vill gärna ha mina fötter kvar.

Men det kanske finns nån som inte har så låga krav...?

Tänkte bara rekommendera en sväng in på APOD och den här bilden. En fin komposition med sprakande fyrverkerier, fräsande blixtar och en vacker komet, mitt i smeten...

Vill du guidning eller inspiration när du kikar upp på natthimlen? Ibland kan det vara riktigt svårt att hitta om man ser nån formation som man blir fascinerad av och undrar vad det är för nåt. Nu skriver SpaceDaily om den nya siten Sky-map som har kartlagt hela stjärnhimlen åt dig. Konstellationer och objekt är namngivna och beskrivna (och med ett lite klick får du upp artiklar/bilder mm) och siten är dessutom väldigt lätthanterlig. Ett enormt plus är funktionen "Show stars above you now" där du knappar in vart du är och du får se himlen ovan. Förvånansvärt nog hade den inga som helst problem att hitta exempelvis Luleå, mao siten är användbar utanför USA. Den här länken är väl värd att lägga till på sina favoriter...

Läser att personalen på ISS ska genomföra 4 rymdpromenader de närmsta dagarna. På 3 av promenaderna ska det arbetas på stationens kylsystem och på den fjärde ska en antenn som fastnat tas om hand.

Intressant nog kan man ana en prestigekamp som pågår på ISS då man i artikeln poängterar vems rymddräkter man ska använda, amerikanarnas eller ryssarnas. I detta fallet verkar amerikanarna vunnit då deras dräkter ska användas på tre av promenaderna. Man skulle ju kunna tycka att det skulle finnas en långsiktigt ekonomisk och en säkerhetsmässig vinst med att man utvecklar en gemensam.

En sista fundering jag har är: Kommer SVT direktsända? Kommer Tv4 kommentera i TV-soffan? Knappast. På samma sätt som det agerades som om Fuglesang var inte bara förste svensk utan överhuvudtaget först (att ISS redan fanns där när han kom upp låtsades man liksom aldrig om) känns det lite som om man nu igen glömmer att rymdverksamheten fortgår med Fuglesang på marken. Jag måste säga att jag var glad över uppmärksamheten men då, och speciellt nu känns intresset väldigt konstlat...

Tänkte bara fortsätta på inlägget nedan. SpaceWar skriver idag om hur Kinas test nu riskerar andra satelliter runt jorden. Resultatet av testet var ju nämligen en mängd mer eller mindre stora delar av den förstörda satelliten som nu i sig själv är en mängd små snabba projektiler med potentialen att kraftigt skada andra satelliter. I "närheten" (för låt oss nu vara ärliga att det ändå är stora avstånd i rymden) ligger satelliter som är viktiga för miljö och väder bevakning/forskning. (Det ska visserligen nämnas att Kina fortfarande inte erkänt testet och att rapporterna om det fortfarande får anses som okonfirmerade)

Flera länder har nu protesterat. Jag undrar vad Sverige tänker göra, fast vår rymd-organisation är nog upptagen med att välkomna Fuglesang hem (DN) och uppstarten av Spaceport Sweden.

SpaceDaily uppger att Kina genomfört ett lyckat test av ett "satellit-dödar-system". Systemet skulle bestå av en kinetisk projektil. Givetvis har ett flertal länder, däribland USA, uttryckt sin oro, och jag vill stämma in. Är detta nu sant och korrekt, så för detta genast tankarna tillbaka till åttiotalets upprustning och "Star-Wars" med allt vad det innebar. Jag är visserligen inte helt säker på att andra länders militärer och spionorganisationers, däribland USAs, helt gett upp drömmen eller möjligheten att slå ut "fiende"-satelliter. På så vis hoppas jag att dessa länders oro faktiskt är ett uttryck på att de inte utvecklat eller vill utveckla rymdbaserade vapen. Däremot är jag (tyvärr) inte helt förvånad att ickedemokratiska Kina, trots att de är medlem i FNs organisation för fredligt användande av rymden (UN, Wikipedia), gör det. Jag tycker det är väldigt positivt att länder som Kina satsar på fredligt och aktivt utforskande av rymden, ju fler vi är och ju bättre samarbete, desto bättre blir det. Men att utveckla vapen tyder inte på samarbete, utan snarare (typiskt för kommunistländer) på att de ser rymdprojektet som en nationell ära och prestige, och i sista hand är beredd att förstöra för att bevaka sin så kallade ära.

Oroande var ordet...

Tydligen kan man se en komet, inte nattetid som vanligt, utan dagtid. Populär astronomi berättar hur man ska bete sig för att hitta den, Aftonbladet skriver också. Ja, som nu märker är jag knappast först med nyheten... men så går det när man sitter på tåg i ett dygn. Så jag får väl vänta tills imorgon och gå på kometjakt...

SpaceDaily uppger att NASA i framtiden kommer använda SI-systemet, det vill säga meter kilogram och så vidare när planerar och utför uppdrag på månen. Detta för att underlätta samarbete, och jag gissar att de vill undvika fler pinsamma krascher som Mars Climate Orbiter, som dog på grund av enhetsförbistring inom projektet. Detta speciellt om NASA satsar på att ta människor tillbaka till månen och anlägga en permanent månbas.