Tenct

Idag är det fullmåne, något som fortfarande påverkar folk på otänkbart många sätt. (Någon som sett någon varulv nyligen?). Själv vill jag påstå att jag inte lider av det nämnvärt. Tvärtom, fullmånen är en ganska vacker uppenbarelse som dessutom kan ge ett skönt ljus på natten. APOD uppmärksammar årets första fullmåne (gäller att inte stava fel - fulmåne... ;) ) med att visa de 20 senaste fullmånarna (jag slänger även in en snygg fotoserie på en eklips från APOD). Men texten under dagens bild nämner även Månillusionen - att månen synes mycket större nära horisonten - något som jag faktiskt såg och reagerade på idag. På väg hem kunde man över höjderna kring Jönköping se en stor måne, nästan mystiskt och retande halvdolda av ett par små molnslöjor (hade tyvärr ingen kamera).

Fenomenet är tydligen under lite debatt, vad som är orsaken till det. En förklaring hittar man här, en annan (lååång) här (inte idts läsa än). Välj en som ni tycker passar...

I brist på vanliga riktiga norrsken på himlen utanför fönstret så kan man titta på bilder. Visserligen missar man en hel del i den tysta dansen när norrskenet fryses stilla i ett foto, men i dagens APOD-bild bjuds man dessutom på de lite mer ovanliga lila och röda norrskenen. Vackert.

Dagens APOD-bild är värd att stanna till vid. Så klicka snabbt dit och kika på den så väntar jag här så länge... Kikat? Bra. Jag tycker den sammanfattar väldigt mycket av frågan "Varför?" när det gäller mitt rymdintresse.

- För det första är det vackert. Att hitta ett område där man får en spektakulär bredsida av en galax och samtidigt en bild rakt i ansiktet på en annan. Som upplagt för en skolbok som ska visa hur spiralgalaxer.

- Det andra som slår mig är omfattningen. Den är både enorm, obegripbar och helt plötsligt i ett foto övergripbar. Med vetskapen av att man själv (om man nu får tala för ett helt solsystem kollektvit) bara är en liten fläck i en liknande galax, och samtidigt se att det finns flera! Och inte bara bara dessa två, längst ner i mitten på bilden kan man se ett litet suddigt objekt. Jag är relativt säker på att man får njuta av en tredje galax. Och det lägger ytterligare en dimension till omfattningen. Hur stor är den galaxen - jag är inte ens säker på om någon vet. Hur långt bort är den?

- Och det tredje, som lite beror på det tredje. Möjligheterna. Fascinationen. Vi vet så lite om det som är så mycket. Det finns oändligheter att upptäcka eller bara fantisera om. Avstånden kan vara oändliga eller överbryggbara. Möjligheten finns. Det är egentligen bara jag som bestämmer vad jag anser som möjligt, troligt eller omöjligt. Jag, som kan känna mig så liten i en rymd som bevisligen är så stor.

- Och till sist det fjärde... som är direkt beroende av den tredje. Gemenskapen. Dels med likasinnade här på vår egna lilla planet men samtidigt, när man plötsligt kan överblicka galaxer (notera plural) och vet hur många separata möjligheter det innebär. Är vi verkligen ensamma? Jag vet inte... men ibland är det svårt att tro att det är så...

Och så lyfte äntligen Discovery (Expressen, Aftonbladet, NASA), med den förste svensken, Fuglesang ombord. Och förutom ett väldigt intresse och engagemang hos folk här hemma, och reportrar på plats (Expressen) så gör ju den nattliga starten och det helt plötsligt väldigt fina vädret att en mängd spektakulära bilder togs. Nu när rymdfärjan äntligen är uppe i rymden kan man bara lyckönska STS-116 och hoppas att de knepiga 12 dagarna som de har framför sig går enligt planerna...

Godspeed!

(Jag gillar det uttrycket - det känns verkligen som en lyckönskning för äventyr)

Tur att jag inte satte väckarklockan. Som ni säkert alla känner till så blev uppskjutningen uppskjuten. Ordlekar hela dagen... Om ni missat det så går det ju läsa på Expressen, Aftonbladet men kanske hellre på CNN, BBC, MSNBC och SpaceDaily, eller absolut helst NASA (eller för den del ESA, men de hänvisar bara till NASA i det här fallet) då.

Man kan dra lite slutsatser av ovanstående. För det första, det blev ett par länkar där. Och fler skulle man säkert kunna hitta enkelt. Med andra ord är det här en händelse som faktiskt intresserar, fascinerar och sammansvetsar folk över nationsgränser. Det är kul att se nyheter och företagande där samarbete och framåtanda är drivande. Och om inte annat är det ett starkt skäl att driva rymdprogrammet, i det här fallet inte de vinster och vetenskapliga upptäckter man kan göra i och om rymden, men de direkta effekter som vi ser här på jorden.

Det andra som är roligt att se är lite av den rymdhysteri som uppstått här i Sverige, där Fuglesangs medverkan ger stor mediaframtoning och en mer direkt och närstående koppling kollektivt för oss svenskar. Det kan ju bara leda till större rymdintresse och det kan ju aldrig vara fel. Tyvärr så händer det då, i sin iver, att svenska medier tar sig lite för stora friheter med nyheterna. Dels för att skapa sensationer och sälja nummer - vilket är synd eftersom det ger en helt falsk bild av vad som hänt. NASA (och man kan ju tycka att de borde veta) konstaterar nyktert och en aning torrt och torftigt att det vart taskigt väder och att starten inte blev av som planerat men man gör ett nytt försök om ett par dagar. Där skriver Expressen om "panikstopp". Såg man morgonnyheterna och läst nyheten på NASAs hemsida inser man lätt att det var allt annat än panik. Man gjorde helt enkelt en kritisk men sansad bedömning av läget och använde sig av de normala och planerade stoppen (det finns faktiskt sådana) i nedräkningen, och bestämde sig i slutskedet för att avvakta. Synd, men så blev det.

Hoppas det går bättre på söndag morgon.

Ska jag sätta den som vanligt, eller på halv fyra? Jag har ju visserligen sett uppskjutningar förr, är det extra kul för att det sitter en svensk i rymdfärjan? För så spännande är inte uppskjutningar, och det värsta antiklimax vore ju och gå upp och upptäcka att vädret försenat uppskjutningen.

Nä, det är jättekul att det äntligen är Fuglesangs tur och att han verkligen kommer iväg som planerat. Men det får nog bli utan min påsyn. Jag nöjer mig nog med att drömma om rymdfärder och se repriserna imorgon bitti.

Godspeed!

NASA planerar att i samarbete med andra länder, organisationer och företag år 2020 etablera en permanent månbas. Detta som ett steg i framtida Mars-expeditioner, men också på egen vetenskaplig grund, för att inte tala om den mänskliga aspekten. Jag tycker det är oerhört spännande att människan, och inte bara sonder, tar sig tillbaka till månen och tar ett steg till ut i rymden. Detta kittlar verkligen min upptäckar-nerv och den där önskan om att expandera gränserna. Nu lär ju inte jag personligen vara där och dra i gränsmarkeringen, utan kommer väl sitta här nere (i säkerhet), och följa allt på distans. Men man får väl på något sätt ha en kollektiv upptäckar-känsla. Mer om detta kan du självklart läsa på NASA men också på SpaceDaily som uppger att projektet inkluderar en ny rymdkapsel och raketmotorer. Det är värt att tänka på att månen, som på ett sätt var vårt första steg och mål i rymdkapplöpningen i rymdteknologins linda år 2020 stått utan mänskligt besök i cirka ett halvt århundrade...

Är ni inne på NASAs sida kan ni ju ändå passa på att följa STS116, som nu befinner sig mitt i nedräkningen. Kommer Fuglesang lyfta den här gången eller inte. Vädret verkar vara det som kan sätta käppar i hjulet. Hur som helst så måste jag säga att de har ett snyggt märke. Skytteln i toppen, med den svenska och amerikanska flaggan i släp... Bilda er egen uppfattning här.

Vill ni hålla er lite mer på jorden och koll på marken har ESA startat en ny site, kallad MIRAVI, där det finns massa bilder från Envisats optiska instrument. Verkar vara en bra site, med mycket och snabbt publicerat material. Typiskt nog så är siten i skrivande stund nere... men den funkade nyss och kommer säkert tillbaka snart.

Jag börjar se ett tydligt hjälmtema här... konspiration! Ja, hörrni, när ni klarat av att undvika meteoriter och golfbollar och lagt undan den där hjälmen. Kom för all del ihåg var den ligger. Större stenar är i antågande, hjälmen kan komma till nytta igen. Men SvD skriver att NASA ska göra en Bruce Willis a la Armageddon, och kanske göra så ni slipper hjälmen (som om jag är ärlig inte skulle hjälpa så fasligt mycket i alla fall). Man vill alltså eventuellt skicka en astronaut till en hotande asteroid och på så sätt röja undan hotet. Planen är att astronauten ska ändra asteroidens färdriktning. Jag ser bara en liten brist i planen, eller i alla fall så utelämnas det i artikeln. HUR? Hur ska astronauten ändra färdriktningen. Någon som tänkt på det? Som det mycket riktigt påpekas så är vår kunskap om detta och asteroider i detta avseende ganska liten.

Det enda som jag kommer att tänka på, och NASA får gärna kopiera "min" idé, är Prinsessan Leia (från Star Wars), och hennes citat:

"Would it help if I got out and pushed?"

Den kan komma till hands lite tidigare än väntat (se tidigare inlägg). Imorgon så är det dags för årets nästa meteoritregn. Exempelvis Aftonbladet skriver om dessa Leonider och tipsar om att man kan se dessa. Och skämt åsido, ni behöver inte hjälm såklart, men lite morgonpigghet på burk kan vara värt, eftersom man tror att klimax kommer ligga innan gryningen.

Jag blir dessutom lite konfunderad när Aftonbladet skriver att det kan bli ett ovanligt bra år samtidigt som SpaceDaily skriver tvärtom, att årets regn blir svagare än vanligt. Men, den som är vaken och ute får väl döma själv. Själv tycker jag ett enda stjärnfall är vackert nog...

Blir dessutom högst tveksam till bilden av "leonider" som Aftonbladet lockar med. Jag är ju ingen expert men jag tycker det ser väldigt mycket ut som en långtidsexponering där stjärnorna hinner flytta sig och därmed skapa streck. Jag ser inte något som kan vara en leonid. Googlade fram en egen bild från ESA där man klart ser vad som är leonid och vad som är stjärnor. Den hittar ni här.

Men det är ju kul att det tas upp överhuvudtaget i vår press... och är jag ute så kommer jag nog hålla ett öga på natthimmeln. Som vanligt.

Foooore! Dags att leta fram hjälmen ni har därhemma liggandes i ett hörn. Nu ska det nämligen spelas golf. Inte jag personligen, fastän det hade säkert varit lämpligt med hjälm då med, utan på ISS. Just det, på rymdstationen. Den 22-23 november är det planerat att ske - PR-tricket - för det är vad det är. Hur som helst ska det bli det första golfandet i rymden, om man då bortser från Shepherd som spelade golf på månen (tydligen) 1971. [Spacedaily]

Undrar vilket handicap man måste ha för att gå med i klubben? Fast tänk på att green fee lär ju kosta... (se tidigare inlägg)

Idag är det 35 år sen Mariner 9 nådde Mars och blev den första rymdsonden att gå in i en reguljär bana kring en annan planet. Och tur var väl det, Mariner 9 som bland annat hade till uppgift att ta detaljerade bilder av planetens yta fick snällt vänta en månad tills den globala sandstorm som härjade planeten lagt sig.

Mariner 9 är också en av de lyckade sonderna till Mars, som annars har en relativt hög andel misslyckade uppdrag. Exempelvis nådde systersonden Mariner 8 inte längre än Atlanten och havsbottnen utanför Puerto Rico.

Mer om Mariner 9 kan man läsa på JPL/NASA och Wikipedia.

Och trots att det är 35 år sen så gäckar Mars oss fortfarande med en massa olösta gåtor, ändå är ju Mariner 9 ett symboliskt steg...

Btw, den tidigare omnämnda orkanen på Saturnus finns nu även att beskåda på Astronomy Picture of the Day och Populär Astronomi (se länksamling).

Trött, så vad är bättre än att blicka uppåt och utåt, mentalt åtminstone, med hjälp av skärmen precis framför näsan. NE.se berättar att det var idag, den 11 november, året 1572, som Tycho Brahe kikade på sin natthimmel och upptäckte att det fanns en ny stark stjärna i Cassiopei, som inte borde vara där. Den hade åtminstone inte synts förr (har ni inte ne.se kan ni läsa om det här). Upplevelsen verkar ha påverkat Brahe ganska mycket, som efter detta satsade än mer på astronomin. Lite kul är ändå att man själv nu, med Internets och Hubbles hjälp, också kan se den supernova som Brahe fann så fascinerande, här. Man är ju inte först, men kanske känner man historiens vingslag...

Nu lär ju den stormen som BBC (och NASA) rapporterar om inte drabba någon, inte nån människa i alla fall, eftersom den härjar Saturnus sydpol. Men med vindar på 550 km/h och en diameter på två tredjedelar av jordens diameter kan man säga att det är en rejäl storm. Dessutom den första "orkanen" man sett utanför jorden. Citat-tecknen eftersom den delar vissa kännetecken med jordens orkaner, såsom ett klart öga, men inte riktigt uppför sig som de mindre kusinerna på jorden. Den röda pricken på Jupiter är en större storm, men är inte en orkan på samma sätt.

Orkanen sågs av Cassini som är ett samarbete mellan NASA, ESA och ASI.

Håll i hatten...

I tider där den globala uppvärmingen är på tapeten som denna dyker det upp intressanta idéer om hur man kan komma tillrätta med problemet. Det ena är ju att angripa (de troliga) orsakerna som koldioxid och andra växthusgaser som släppts ut främst genom förbränning. Där kan vi alla tänka på hur vi agerar, både på en personlig och överstatlig nivå. Som motivator kan man läsa att TerraDaily refererar en FN-rapport som säger att CO₂-halten var rekordhög 2005.

Samtidigt kommer det förslag på hur man kan angripa symtomen. Ett förslag, som annars nämnts i Science Fiction-litteratur är att skapa "solglasögon" för jorden. En variant, kanske den mest anpassade till nutida teknologi, rapporteras det om i SpaceDaily där det handlar om att lägga många små objekt i vägen för solljuset istället för ett stort objekt.

Jag antar att det bara är framtiden som kan visa vad som kommer hända och vad som är realistiskt. Det är bara kul att sådant som ansågs som fantasier för inte alls så länge sedan nu faktiskt övervägs seriöst.

Det är få förunnat att kunna se ner på det här klotet vi bor på. Många av oss har ju flugit i och för sig, och jag tycker fortfarande det är ganska skoj att kika ner på landet som far förbi därunder, men det är inte riktigt det jag tänker på. Det är få förunnat att komma så högt att man får en översikt på vår planet. De flesta av oss får förlita oss till fotografier. Här kan man se jorden på väldigt långt avstånd, och Saturnus ganska nära. Det ger lite perspektiv eller hur. Vi är inte så stora ändå. Bilden jag länkar till är hämtad från en artikel från SpaceDaily.

Som sagt, man får en känsla av hur små och försvarslösa vi verkligen är på jorden, att vi måste ta hand om vår planet - för det är långt till nästa. Samtidigt kan man ju inte annat än förundras över vad vi kan åstadkomma när vi samarbetar - exempelvis det fotot.

Btw. Den första jordiska varelsen som fick "chansen" att kika ner på jorden gjorde så idag för 49 år sedan. Hunden Lajka blev då den förste i rymden - tyvärr fick hon aldrig chansen att skälla om sina erfarenheter.

NASA uppger att man ska trycka in en rymdmission för att utöka teleskopet Hubbles livslängd. Bland annat ska stabiliserande gyroskop och teleskopets batterier bytas ut. Mer info går att hitta lite varstans, bland annat på PopAst.nu eller SpaceDaily, eller Hubbles egna hemsida. Jag minns kontroverserna som var i och med Hubbles uppskjutning, de defekta speglarna som behövde åtgärdas, och minns jag rätt är det inte första gången gyroskopen behövs bytas ut, har för mig att Hubble var nära att "trilla ner" för ett antal år sen, men räddades i sista stund. Men framförallt finns ju de fantastiska bilderna teleskopet tagit som man kan njuta av hur länge som helst. Man kan bara hoppas att Hubbles utökade livslängd inte skjuter på utvecklingen av nya, bättre och kraftfullare satellitburna teleskop.

På tal om att kika ut i rymden. Om en vecka passerar Merkurius framför solen, och kan då ses mitt på dagen (i Nordamerika vill säga). Men titta inte direkt på solen!!! Inte utan riktigt (och jag menar riktigt ordentligt skydd - inte solglasögon eller nåt annat dumt) skydd. Fast det lär nog inte vara någon större risk här i Sverige. Passagen inleds cirka 2 pm EST, vilket om jag räknar rätt, är omkring 20 här. Kan bli knepigt att hitta nån sol överhuvudtaget då. Mer info för den intresserade finns att få här.

Och inte har man hittat nån Swans komet heller. Fåniga moln.

Eller tja... bland stenklumparna, men hur roligt låter det? Hur som helst, NASAs probe Dawn ska bege sig till asteroidbältet, och med ombord ska det finnas ett litet chip, med kanske ditt namn på? Mitt står med nu. Fast vill du vara med är det bråttom, man har bara möjligheten att skriva in sig ett par dagar till.

Mer om Dawn kan du läsa här eller här.

Skriva in ditt namn gör du här.

Enligt Expressen har det dykt upp en komet på kvällshimlen som man kan se om man har en vanlig kikare. Eftersom jag gillar rymden och dess fenomen så ska jag försöka ta chansen och se om jag kan hitta den. Minns väl Hale-Bopp, Hyakutake och andra kometer som förgyllt vår natthimmel.

Men artikeln får mig även att fundera. Den är helt förvirrad och verkar vara skriven mitt i natten (kanske bevakde de tidsomställningen). Stycken som " "Hale-Bopp" kunde ses från jorden med blotta ögat under1996 och 1997. Det är en mycket lång passagetid för en komet." hänger ju inte ihop det minsta. Som vanligt så får det mig att undra, jag upptäcker ju ganska mycket fel när kvällspressen skriver om ämnen jag kan. Vilka fel sväljer jag egentligen när jag läser om sånt jag är mindre kunnig i? Skrämmande. Värst idag är dock Expressens tips om Tidigare artiklar i samma ämne. Artikelrubriken säger "En ny stjärna i galaxen" och leder till denna artikeln. Den handlar om nya Ford Galaxy - familjebilen. Suck.

Tja... eller åtminstone legendariske Queen-gitarristen Brian May. May, som tydligen har universitetsexamen i fysik och hade doktorsplaner innan Queen verkligen slog igenom, har tillsammans med ett par astronomer (Sir Patric Moore, Chris Lintott) skrivit en populärvetenskaplig bok om unviersums skapelse och historia, Bang! The Complete History of the Universe. Vill ni ha lite mer detaljer kan läsa dem här.

Vill ni läsa boken istället går den att beställa på amazon.

Annars kan ju Brian May tjäna som inspiration för att karriärbyten är möjliga...