Tenct

Jag kikar på kalendern. Det är inte 1 April. Trodde annars det här var ett skämt. Jag trodde den här debatten var död och begraven sen länge. Att Teletubbies skulle göra barn homosexuella, eller specifikt att barn skulle bli homosexuella för att en figur har handväska. Handväskor är därmed farliga, måste ju vara slutsatsen. Åtminstone när de bärs av vad som folk gissar är en man. Jag hade svårt att tro att folk kan vara så här enkelspåriga och så diskriminerande, på samma gång. Det är ju så uppenbart löjligt. Resonemanget lyder: Du som man bör hålla dig undan allt vad handväskor heter. För våra barns skull!  Hur nu de egentligen skulle ta skada av att vara homosexuella är ju en intressant fråga som för enkelhets skull ignoreras. Jag undrar hur jag påverkar min omgivning. Jag bär ryggsäck. Kommer alla barn bli extremsportare nu?

Sen kan man väl diskutera Teletubbies underhållningsvärde. Men det är ju en helt annan grej.

Spoiler Alert!

Filmen som visades igår var Tiptoes. Trots duktiga skådespelare som Gary Oldman, Matthew McConaughey, Kate Beckinsale och Peter Dinklage var det en liten besvikelse. För det första så stod det komedi på mitt hyrfordral. Och visst, man drog på smilbanden ibland, men främst var det ett drama med inslag från den romantiska genren. För det andra så var det väldigt plastigt. Trots att både storyn väl var nåt att använda. Grundplåten till filmen var att McConaughey och Beckinsale är ett par som får veta att de väntar barn. Vad Beckinsale är ovetande om och vad McConaughey håller i hemlighet och har svårt att försonas med, är att McConaughey är ende normalväxte i en familj av dvärgar. McConaughey fasar nu för att barnet ska ha samma åkomma. Och helt plötsligt dyker Gary Oldman upp som McConaugheys kortväxte tvilling.

Problemet är att det hela får en klart overklig och plastig känsla. Det känns inte i ens som om alla medverkande skådisar tar det på allvar helt. Väldigt symboliskt blir den kommande bebisen som i många scener uppenbarligen  (jag är åtminstone övertygad) spelas av en plastdocka. Så på det hela taget går det inte att ta filmen på allvar.

Jag är ändå snäll och ger den 5 stela plastbebisar av 10 möjliga.

Den här artikeln i Aftonbladet, som berättar hur en dam blivit allvarligt hundbiten, får mig att fundera på en del hundägare. I stort sett alla hundägare har ju pli på sina hundar och hundarna är trevliga. Tyvärr så gäller det bara i stort sett alla. Inte alla.

Att ha hund är inte bara ett privilegie. Det är ett ansvar. Dels mot hunden och dels mot omgivningen. Du som hundägare är ansvarig för din hund, och klarar/vill du inte ta det ansvaret är alternativet enkelt. Ha inte hund. I vissa fall är hundägares respektlöshet mot andra iögonfallande. Jag har ingen hund själv, har inte vuxit upp med hundar eller haft många vänner som haft hund. Min hundvana är väldigt liten.

Så när Karo på promenad med husse/matte börjar dra mot mig kan jag ha svårt att veta hur jag ska tolka hunden. Och om Karo bara vill hälsa - hur i hela friden ska jag veta det? Jag känner inte Karo. Och har husse/matte faktiskt tänkt på att det kan vara så att jag inte vill hälsa på Karo? I vissa fall verkar hundägarna i sin egen hemmablindhet tro att hundarna är änglar som alla älskar, per automatik. Jag gillar djur, och hälsar gärna på hundar under lugna former. Men det är inte något som automatiskt ska förväntas av mig. Och jag lägger inte ansvaret på Karo. Ansvaret är hundraprocentigt husse/smattes. Jag ska kunna springa förbi din hund på en cykelväg/väg utan att behöva kika över axeln för att se om jag har en hund i hälarna. Kan jag det nu? Faktiskt inte - hundar verkar bland annat ha något emot inlines. Det har hänt flera gånger att jag blivit jagad. Och jag ger blanka *pip* om Karo bara tycker det är kul och vill leka. Inlines och saker kring fötterna är sällan en bra kombination.

Än värre är de hundägare som faktiskt släpper sina hundar vind för våg för att de är så lata att de inte orkar rasta dem, eller vad det nu är. Det är inte mer än en vecka sen jag vandrade i ett skogs/fritidsområde och helt plötsligt fick sällskap av två främmande hundar. Helt utan uppsyn, eller sällskap av husse/matte. På ett ögonblick förvandlas en trevlig promenad till en situation där jag faktiskt inte vet om jag skulle bli anfallen eller inte. Och vad jag kunde se var den ledande hunden osäker på saken han med, det vill säga, tanken fanns. Det kändes inte helt trevligt att helt ensam, utom synhåll från både väg och hus, faktiskt ha två okända och milt aggressiva hundar runt fötterna (det är svårt att ha koll på två samtidigt).

Är jag sur på hundar, får det mig att gilla hundar mindre? Nej. Inte det minsta. Men jag har både ett och annat ord att säga till en hundägare, om jag fick veta vem det är. Kort sagt, du är inte värd att ha hundar.

Så, alla ni som har hundar. Tänk på oss som inte har det - och att det faktiskt kan finnas en anledning till det.

Sitter mest och trallar på Pink's låt Tell me something good. Bra låt, trallvänlig, men kanske mest för att någon faktiskt berättat något bra för mig den här dagen...

Gnosjö, here I come...

Ibland ser man dubbelt. Och ibland är det dubbel upplaga helt enkelt. Själv har jag av någon outgrundlig (säkerligen jättesmart) anledning två stycken nätverkskablar liggande vid uttaget. En till datorn jag använder och en till en gammal burk som bara håller den nya sällskap. Så, efter ha varit borta ett par dagar, så pluggar jag i igen. Och får inte nätet att funka. En omstart hjälper inte. Två omstarter hjälper inte. Desperationen växer. Kollar på felmeddelandet; 'En nätverkssladd är urdragen". Det börjar svagt höras nåt klockljud, och det skramlar med mynt. Kollar kontakten i väggen. Sitter fint. Kollar kontakten i datorn. Sitter fint. Funkar fortfarande inte. Sen börjar klockorna ringa och myntet trillar ner. Det kanske hjälper om man sätter i rätt kabel kanske...

Ett annat exempel på att två inte är bättre, hämtas från Expressen. Om man får tro dem är det slut mellan Fadde och Linda igen. Igen. För alltid den här gången. Igen. Jag sätter en tia på ett midsommarbröllop... any takers?

Sent om sider (alldeles för sent) var det äntligen dags för att väcka inlinesen ur sin långa, djupa vintersömn. Yrvaket och lite nervöst letade de sig ut till asfalten, men väl med den blågrå massan under sig var det som de aldrig vilat. Åh, det var härligt att glida fram igen...

Swoosch... and I'm out of here...

När sommaren och till och med våren är som bortspolade av regnet som obönhörligt faller utanför fönstret, och det känns som om det verkligen vore på sin plats med lite vår får jag väl fixa det själv. Här kommer en bild från gårdagen med långt mycket mer vårkänsla än vad man får av regndropp och vattenpölar...

Det var fint väder, så kameran fick följa med promenad ut i skogen. Hann med att lura mig själv och bli "överfallen" av två hundar (tips till hundägare: håll koll på era hundar) innan jag hittade den här typen som satt och spanade på mig. Och jag spanade tillbaka...

Läser på Imdb att tvisten mellan bokförfattaren Clive Cussler och produktionsbolaget Crusader Entertainment kring filmen Sahara. Resultatet verkar bli att de båda parterna blir skyldiga varandra en massa pengar. Crusader ska betala Cussler 8 miljoner dollar för en uppföljare som ingick i det ursprungliga avtalet, samtidigt som Cussler ska betala Crusader 5 miljoner för att Cussler förhandlat med falska uppgifter. Eller ungefär så i alla fall. Vi får väl se om sista ordet verkligen är sagt, även om båda parter på nåt vis verkar nöjda med domen.

Det jag tycker är mest synd är att det med största sannolikhet inte blir någon uppföljare. Jag gillade filmen. McConaughey och Zahn hade en fin kemi, och filmen är en skön äventyrsrulle med härlig och humorsitisk attityd som tilltalar mig. Så det är verkligen synd att (om) det inte blir fler äventyr.

Fast det kanske det inte blivit även utan turerna i domstol. Filmen gick tydligen rejält back, och filmstudior är dåliga på att göra uppföljare till bra men ekonomiskt ohållbara filmer...

DN skriver om att blodbrist råder i hela landet, men främst i storstadsregionerna. Jag tänkte bara uppmana eventuella läsare att gå och ge blod. Det tar inte lång tid, visst det sticker lite när nålen går genom huden, men det går över snabbt. Du får, åtminstone på de blodcentraler jag besökt, en liten present som tack (dessutom ett litet koll av ditt blod - helt gratis). Men framförallt, du hjälper någon annan. Du gör en insats för ett bättre samhälle.

Det vore oerhört synd, och slöseri med både tid och resurser, om man blir tvungen att ställa in operationer på grund av blodbrist.

På Geblod.nu kan du ta reda på mer...

Det är skitväder ute. Regnet bara faller och sommarvärmen är det enda som lyser (med sin frånvaro). Just när det regnar blir jag lite förbryllad av mitt hus. Jag kan höra hur det slår mot taket, vilket är lite förbryllande eftersom jag har två våningar ovanför mig. Eller är det när det slår mot plåt/tegel-fasaden som det låter? Hur som helst låter det som om man satt i en stillastående bil mitt i en varm sommarskur. Vilket kan vara lite förvirrande när man inser att bilen är ett femvånings hyrsehus...

Spoiler Alert!

Det har varit lite dåligt med filmtittandet på sistone. Hockey-VM har en del i det, men bara en del. Det går i vågor det där. Men ikväll vart det filmvisning igen hos cinema Enc. På den stora gigantiska 28-tummaren visades Wicker Park. Och det var verkligen en strålande film att ta upp filmtittande med igen.

Handlingen utspelas runt fyra människor, fast främst runt Matthew som precis ska gifta sig med sin fästmö. Men han är inte lycklig, varken med sitt förhållande eller jobb. Utan att han är medveten om det så ligger hans förra förhållande, och hans förra flickvän, i hans bakhuvud hela tiden. Uppbrottet var hårt, då hon bara försvann. Men så helt plötsligt, år senare, får han syn på henne igen. Eller drömde han?

Jag gillade filmen på grund av dess komplexitet och hur den med en skicklig regissörs fasta hand styrdes att arbeta på många nivåer samtidigt. Nu vill jag ju inte låta som nån dammig gammal filmfilosof (eller kanske så vill jag det). Men jag gillar detaljer som gärna går utanför och fördjupar en handling. I den här filmen var det exempelvis speglarna och spegelbilderna som dök upp lite överallt. De gav lite snygg effekt till filmens uppbrutna tidslinje. De olika karaktärerna visade sin historia med sina speciella synvinklar, så det blev mycket avslöjande tillbakablickar, och den verkliga kronologiska handlingen inte helt klart från början. Men det är ju lite kul att snåra ut sånt med.

I övrigt var det en film fylld med spänning och med känslor. Och det är ju precis det en film ska framkalla hos en tittare. Man ska bli engagerad i filmen, man ska identifiera och sympatisera med karaktärerna. Och det gjorde jag verkligen med den här filmen. Lite unikt var att jag faktiskt kunde sympatisera med alla huvudkaraktärer, även de som skulle var boven i dramat.

Det här var helt enkelt en film lång bättre än den typiska romantiska filmen, eller den typiska thrillern. Den hade det bästa av båda. Den är helt klart så pass bra att den hamnar på inköpslistan.

Av mig får den 9 av 10 välplacerade speglar.

I Aftonbladets artikel om olika elitistiska herrklubbar kläcker en av klubbarnas ordförande en av de dummaste, fånigaste och faktiskt inskränkta undanflykt jag hört på väldigt länge. Ordföranden säger:

"Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja."

Jag har ett tips till ordföranden och alla medlemmar:
 
-Nästa gång ni träffar en tjej. Strunta i att flirta. Strunta i att åla dig. Strunta i att dona och greja. Var dig själv. Tro mig det funkar. Pojkar och flickor kan faktiskt umgås tillsammans utan att någon måste åla sig, eller att man måste flirta med varandra. Var du dig själv så är hon säkert sig själv också. Det kommer att gå kanonbra.

Seså... ge er ut och öva nu...

Nu har domen (DN idag) mot de åtalade i kvinnojouren i Tranås fallit i Eksjö tingsrätt. Domen var friande. Jag måste säga att jag är mycket överraskad. Skulle domen stå sig i högre instanser (jag förutsätter ett överklagande) så skulle det alltså vara lagligt att hjälpa folk kidnappa människor. Bara man inte frågar något så. Bara man tror på allt de säger.

Jag undrar var synen på barnens bästa är? Ska inte svenska domstolar ta det i beaktning. Någon borde ju ställa sig på barnens sida, när kvinnojourerna uppenbarligen inte gör det (jag beskrev min tankar om det här och här). Jag tycker faktiskt det är skrämmande att en sådan organisation får hållas. Jag trodde faktiskt att tingsrätten skulle fälla i detta fallet, där kvinnojouren i min mening varit brottsligt slapphänta i sin efterforskning.

Jag undrar om jag skulle fällas om jag tar emot en främmande människas väska och gömmer den i mitt förråd. Om det är knark i den. Under förutsättning att den främmande personen säger att det är kläder i den och jag inte frågar. Rånbyte? Om någon kommer med tre miljoner i en bag, säger att de avslutat sitt konto och vill istället gömma pengarna under min säng, eller än bättre, på mitt konto. Undrar om jag skulle dömas till häleri... jag menar jag tror ju på den här helt främmande persons historia. Det finns väl inga tecken som helst att ifrågasätta en helt främmande persons vilja att gömma saker hos mig?

Ni tycker att liknelserna är dumma. Det gör jag med. För de handlar om ting. Saker. I Tranås har man gömt undan människor. Personer. Berövat dem en far. Berövat dem friheten. Allt i okunskapens tydligen friande namn. Det är oerhört skrämmande.

För att dra en extrem parallell (och den är extrem jag vet)... den/de personer som kidnappat treåriga Maddie i Portugal skulle göra det bäst att ta sig till en svensk kvinnojour. Där kan de gömma sig ett par år. No questions asked.

Och jag har inte ens talat om genusperspektivet. Synen på jämställdhet. Jag tänker inte ens börja, för då är min helg snart förstörd.

Jag nöjer mig med att konstatera (tillfälligt hoppas jag, jag räknar med ett överklagande)...
 
Ignorance is bliss

Jag undrar om spammare skumläser min blogg? Jag kommenterade ju de spam-mail jag får i det här inlägget. I förbifarten, och som en klart mindre poäng, konstaterade jag att de är på engelska. Något som då uppenbarligen inte ökar mailens trovärdighet hos mig.

Men sen jag skrev det inlägget, roligt nog, så har jag fått en god dos av spam-mail på tyska! Det har jag inte fått förr. Visst, min tyska är lite knackigare än min engelska, men i annars verkar de följa samma mönster som tidigare. Så eventuella spammare har inte läst särskilt noga.

De åker lika fort i skräpkorgen, men det är lite kul hur två (mest troligtvis) helt separata och obetydliga händelser kan vävas ihop (till en konspiration? ;)  )

Nu ser det ju inte så lovande ut för att jag ska få ge mig ut i rymden och se spännande nya världar, spännande nya djur, blommor ekosystem... och kanske intelligent liv. Jag lever helt enkelt i fel tidsålder. Om det nu kommer någon sådan tidsålder. Hur som helst så finns det hjälp för mig att få. Böcker.

De må inte ta mig dit jag vill, om dit nu finns, men en bra bok kan ju ändå ta med mig på en resa. Få mig att "uppleva" nya saker. En av de bästa författarna på att skapa dessa nya världar och bygga upp en levande bild av dem är Amy Thomson. Och nu har jag precis läst färdigt Storyteller.

Som andra böcker av Thomson jag läst är det inte en spännande bok. Det finns inget mysterie eller gåta att lösa. Det är sällan någon hårdpackad action (ja det kan faktiskt finnas action i böcker). Istället skapar hon en fantastisk ny värld, med värme och trovärdighet som det är underbart att få följa med och upptäcka. Där finns unika miljöer, där finns intressanta, djupa och engagerande karaktärer. Där finns känslan.

I Storyteller har Thomson lyckats skapa en skön värld som är något så pass ologiskt som en hybrid mellan högteknologisk rymdteknologi och medeltidens rustika småsamhällen. Helt trovärdigt, och väldigt charmerande. Hon har dessutom lyckats skapa en värld där en av höjdpunkterna är att samlas kring en eld, en öppen spis, eller under ett skyddande träd och lyssna på historier och sagor. På något sätt så är det fullständigt harmoniskt, lugnt, avslappnande och lockande. Vilket gör det väldigt svårt att lägga ner boken.

Thalassa, som är planeten som boken utspelar sig på, är en av de platser jag skulle vilja se med egna ögon innan jag en dag trillar av min pinn. Och passande nog så kommer det vara omöjligt, men biljetten dit kommer att stå i min bokhylla. Så jag kan fara, gång på gång...

Spoiler Alert!

Pursuit of Happyness är samtidigt ett fullständigt logiskt och lite ironiskt namnval eftersom det är precis vad det handlar om och samtidigt är det precis vad man inte funnit när man sett filmen. Det här är ingen film man blir glad av. Det är ingen munter historia. Det handlar om Chris Gardner, i filmen spelad av Will Smith, som i ett enormt motlut (passande inspelat i San Francisco) kämpar för att bli börsmäklare på en ansedd firma. Detta samtidigt som han är hemlös, utfattigt och försöker vara den allra bästa pappan han kan vara för sin son. 

Och även om det inte är en film som man blir glad av är det en väldigt välgjord och sevärd film. Man har lyckats balansera filmen på ett bra sätt. Det finns hopp och nästan gulliga scener, men de känns hela tiden naturliga, och vägs upp av alla svårigheter som köar för att slå Gardner i ansiktet.

Men filmen har en ganska dokumentär känsla, baserad på verkliga händelser som den är. Och det är inte en genre som är den som passar mig bäst. Så mitt betyg blir följande:

7 av 10 bärbara bendensitets-scanners

En fundering ligger kvar så här i efterhand. Jag undrar vad hans kollegor på firman sa när de fick veta att han varit utfattig och hemlös, samtidigt som han jobbat och studerat hos dem. Det är något jag hade velat veta.

Det verkar bli en ny Star Trek-film. Kul. Jag gillar Star Trek. Men jag blir direkt orolig när jag hör att JJ Abrams ska producera och regissera den nya filmen. Som producent ligger Abrams bakom framgångsrika och populära serier som Lost och Alias. Serier som jag inte sett mycket av och inte ska uttala mig mycket om. Men det var också Abrams som fick förtroendet att förvalta arvet i Mission Impossible III, då som manusförfattare och regissör. Och han lyckades i stort sett förstöra hela serien, i min mening.

(OBS! Har ni inte sett Mission Impossible III och ska göra det och inte vill ha delar av den avslöjad, sluta läsa nu)

Abrams tillförde inget nytt, ingen ny luft, ingen ny kraft, ingen utveckling. Istället litade han på att en enkel upprepning av vad tidigare filmer gjort skulle fungera. Och när det hela skulle till att avgöras, det som är specifikt för hela Mission Impossible-konceptet, det omöjliga uppdraget, The mission Impossible, då tog Abrams och filmen (!) kafferast. I stort sett det enda man får se av den omöjliga stöten är när kompanjonerna sitter i bilen utanför och väntar.

Detta är alltså mannen som ska styra skutan för den nya Star Trek-filmen. Som tur är verkar han inte vara inblandad i att skriva manus, så hopp finns. Men det är alltså hans hand som ska vara fast, som ska styra när man ska röra i ett så extremt känsligt (för intresserade åtminstone) ämne som en ung Kapten Kirk och Spock. Det är känslit eftersom William Shatner och Leonard Nemoy redan etablerat Kirk och Spock som karaktärer, både till personlighet och utseende. Dessutom finns det en kronologi och historia, både i och utanför filmer som man måste ta hänsyn till. Att göra såna här tillbakablickar, prequels, är oerhört komplicerat, speciellt i etablerade serier med kunniga och fanatiska(?) följare. En sådan produktion måste styras med stor kunskap, finurlighet och enorm fingertoppskänsla. Jag undrar om Abrams besitter de egenskaperna.

Men vi får väl se. Jag kommer mest troligen ge filmen sin chans. Men förväntningarna har nog skruvats ner ett snäpp eller två. Och det är kanske sunt. Förväntingar kan annars döda en egentligen bra film. Det är en otacksam uppgift att genomföra ett sådant här projekt, som den nya Star Trek-filmen. Så nu kanske chansen att jag frå en bra första upplevelse ändå ökat...

Det var ett tag sen jag la upp ett foto... får bli ett kort från valborg den här gången. Eld är dessutom alltid fascinerande.

Man lär sig alltid något nytt, speciellt när man reser. Man behöver inte resa långt eller länge. Det räcker som jag gjorde igår, en resa i Sverige. Tur och retur (vilket gör mig något trött och slö idag). Jag lärde mig åtminstone tre saker igår, alla mer eller (snarare) mindre intressanta.

1. Även en inbiten "landsortsbo" som jag kan navigera i SLs lokaltrafik. Detta tack vare, eller trots, den hjälp man får på hemsidan och av information på plats.

2. Sannolikhet är just det, sannolikhet. Ibland spelar den oss ett spratt. För hur stor är sannolikheten egentligen, att när jag besöker två olika skolor, en rejäl bit ifrån varandra, på två helt olika dagar att jag blir bjuden på pasta med skinksås båda gångerna? Really?

3. Det är en tuff konkurrens om det mesta. Även om tomburkar och pantflaskor i papperskorgar på Stockholms Central. Speciellt igår när Coca-Cola Zero hade kampanj och bjöd på smakprov (nej, jag smakade inte... ni vet vad jag tycker om sån dricka), vilket verkade få vissa att överhetta. Det gällde att hålla hårt i burkarna om man tänkte ha kvar den...

Så, nu känner jag mig mycket mer redo att möta världen...

Detta händer (mig veterligen) bara i USA. Jag är övertygad att om inte annat så kommer det där landet till slut stämma sig själva i födärvet.

Eller man kanske ska fråga... hur mycket är dina kläder värda för dig?