Tenct

Jag måste säga att jag är emot extrema straff, eftersom jag inte tycker de har i en demokratisk rättstat att göra. Men ibland är vi alldeles för slapphänta mot brottslingar. Att vara slapphänt mot en dömd brottsling kan, även om jag också är tveksam till hämnden som strafforsak, som ett svek av offret. Speciellt när offret orsakas lidande av daltandet med brottslingen. Expressen skriver idag om en våldtäktsman som fick sin mobiltelefon beslagtagen efter att han kontaktat offret och dess familj. Våldtäktsmannen överklagade - och fick rätt! Med motiveringen "Han har inte haft klart för sig att han inte fick kontakta brottsoffret", han påstår sig alltså inte ha förstått att han inte fick kontakta någon han gjort extremt illa innan, och får rätt av länsrätten. Horribelt. Han är uppenbarligen en återfallsborttsling, trots att han är ung. Varför ge honom möjlighet att fortsätta orsaka lidande när han redan visat att han inte klarar av att hantera förtroendet? För förtroende handlar om att kunna hantera saker utan att explicit fått allt tillsagt för sig, klarar man inte detta ska man inte ha den möjligheten som han nu får. Och vad skickar detta för signaler till offren? Och till sist, jag förstår inte hur den undanflykten att man inte kände till en regel kan fungera i ett svenskt rättsväsende. Vad jag vill minnas har vi i Sverige en plikt att känna till lagar och förordningar. Eller fungerar det nästa gång jag åker fast för fortkörning (inte för att jag tänker prova) att förklara att jag inte trodde den regeln gällde just mig, eller just nu. Kommer polisen då nöja sig med att ge mig en vänlig men bestämd tillrättavisning? Knappast. Varför ge dömda brottslingar större friheter och rättigheter än vanligt folk?

Jag hoppas, inte för att de skulle behöva egentligen, att överläkaren är stark nog att överklaga (vilket jag hoppas är möjligt) för att ytterligare pröva den här principen. Jag hoppas också att familjen är stark nog att göra en polisanmälan mot mannen, så han kanske förstår mer vad som gäller i framtiden...

Det finns vissa saker jag hänger upp mig på, vissa saker som får mig att se rött, vissa saker som trycker på alla knappar. Växthuseffekten är en sån sak. Nu skriver Realtid.se efter en intervju med forskaren Wibjörn Karlén att "Växthuseffekten är en myt". Jag kan avslöja att växthuseffekten är i högsta grad verklig, och tack och lov för det. Växthuseffekten är nämligen ansvarig för att jorden har en ganska behaglig medeltemperatur på cirka 15 grader (om jag minns rätt). Utan växthuseffekten hade vi haft en medeltemperatur på cirka -15 grader, och jorden hade varit klart mindre behaglig, för att inte säga obebolig. Växthuseffekten är en grundförutsättning för vårt samhälle och vår civilisation och ganska troligtvis för att vi ska existera överhuvudtaget.

Vad Realtid.se och Karlén egentligen snackar om är global warming eller global uppvärming på svenska. Den kan man diskutera och man kan diskutera eventuella orsaker till den. Klimatet är ett komplicerat fenomen så här finns visst utrymme att diskutera och vara oense. Min inställning kring exempelvis CO2-utsläpp är att jag inte är helt övertygad om att de är (ensamma) orsaken till den globala uppvärmningen. Jag har hört argumenten om att solens inverkan och flexibilitet innan har ignorerats av IPCC - och det ligger poänger däri. Men jag tycker vi ska ta det säkra före det osäkra. Det vore ju synd om det verkligen var utsläppen som var orsaken och vi inte gjorde nåt. Men inte ska vi göra panikåtgärder. Men nog ska vi planera och se över vår energikonsumtion, speciellt den beroende på olja. Och då inte enbart med hänsyn på miljön, det finns andra faktorer att beakta.

Jag tror att felbenämningen är ett resultat av tidningens reporter eller kanske möjligtvis att Karlén varit oförsiktig i sitt ordbruk. Jag i alla fall hoppas det. Annars kan man inte ta varken honom eller artikeln på allvar (i min mening).

DN skriver om en rapport från SCB som anger att var tionde svensk är fet. Räknar man in överviktiga blir det betydligt fler, man säger exempelvis att varannan man är överviktig. Det är skrämmande. Det är en fara dels för den enskilde men också för samhället. Övervikt är ju som känt en ganska stor riskfaktor vad gäller sjukdomar. Blir en person sjuk är det individen som lider, men det är samhället som betalar. Både vad gäller i direkta sjukdomskostnader, men också genom att personen inte kan arbeta (fullt).

Samtidigt ska jag höja ett varningens finger vad gäller att döma sig själv och sin vikt vad gäller BMI. Jag är ganska smal och ligger på en stabil BMI på 22,6. Alltså långt in på "ideal"-vikten som börjar på 18, och faktiskt halvt nära övervikt som börjar på 25. Som jämförelse metoder emellan kan jag nämna att jag fått min hälsoprofil bedömd med en annorlunda metod, och därmed fått rekommendationer om var min vikt bör ligga. Enligt den så är undre gränsen för normalvikt 87 kg (BMI =23,1). Det vill säga, enligt den metoden är jag 2 kg underviktigt!

Vilken metod ska man lite på? Jag är inte utbildad och kan inte avgöra. Men jag kan lita på mitt sunda förnuft! Jag kan säga att jag är ganska nöjd med min vikt som den är, och känner mig inte underviktig. Å andra sidan är jag enormt skeptisk till att jag skulle kunna gå ner 15(!) kg (17,6 % av min nuvarande kroppsvikt) och, enligt BMI-tabellen, fortfarande ligga inom området för ideal vikt. Det tror jag inte en sekund på. Så ta viktmodellerna med en nypa salt. En bildlig nypa salt alltså, salt är inge bra det heller...

Så, lita inte för mycket på olika metoder. Med en hyfsad matvana, jag medger att jag slarvar ofta (och gillar det), och en god dos motion så hamnar man på en ganska personligt bra vikt, det är jag övertygad om. Men det är också kanske vårt eget ansvar, vår plikt, både mot oss själva och samhället att också vårda oss själva på ett någorlunda ok sätt. Att uppemot en miljon svenskar (om man nu litar på den siffran, som verkar vara definierad mha BMI) lider av fetma och kraftig övervikt är ju skrämmande. Och tecken på att vi inte klarar att ta hand om oss själva?

Jag har haft lite problem att minnas det själv, men det här web-testet fick mig att minnas som om det vore igår. Det är jag som är Spiderman. Det förklarar ju helt min iställning till övriga spindlar och min ambition att ta över världen. Det är ju självklart bara ett resultat av att jag har omedvetet undertryckt behovet att jaga bovar och spana från kyliga, isklädda taknockar. Detta förklarar så mycket. Jag undrar bara var min Spiderman-dräkt ligger, den behöver troligen tvättas (OBS! Har du hittat den så ring mig, den tål inte torktumling). Och Mary Jane... klockan åtta ikväll funkar utmärkt.

Vem är du?

Expressen skriver att snart, äntligen, är våren på gång. Argh! Jag vill inte ha nån vår, inte än. Jag vill ha vinter först. Jag menar, snötäcket har ju inte legat så länge, och inte är det särskilt mycket heller. Och inte har vi haft några dagar med dryga 30 minusgrader, det borde vara obligatoriskt varje vinter. Med andra ord, det har inte varit någon riktig vinter. Och så skriver Expressen att de vill avliva den i förtid...

Ja, jag vet att jag (antagligen) är i minoritet med min åsikt. Folk, med tanke på vad man läser på bloggar och läser/ser på nyheter, verkar få panik när termometern närmar sig nollan (jag med, fast från fel håll då) och marken täcks av ett fitt fluffigt lager snö. Kollektivtrafiken bryter ihop, vägarna täpps av köer och klagokören kunde inte vara högre. Men, vadå? Vi är i början på mars, det ska vara vinter, och (hey - newsflash!) ta en kik på en jordglob. Vi ligger ganska långt norrut. Det ska vara vinter här. Vi ska minsann vara glada att det är så milt som det är. Bara att tacka (mest) golfströmmen. Men nog kunde det vänta lite med våren ännu.

Mer vinter åt folket!

Alla som sett en film eller ett avsnitt av någon av Star Trek kan väl inte undgå att fascineras av den där lilla handhållna maskinen som kan fixa allt. Nu, i TerraDaily, säger forskare från Purdue University stolt att de konstruerat en riktig variant av Tricorder. Instrumentet, som är en avancerad men liten mass-spektrometer, ska klara av att detektera gifter, explosiva ämnen, droger och kanske t o m sjukdomar. Med andra ord, lovande.

När den också är vapen, GPS (det kan inte vara så svårt att integrera visserligen), minidator, holoprojektor och allt annat fantastiskt så är jag intresserad. Fast jag må säga, dagens Tricoder är minsann inte så liten, smidig och snygg som Kirk och Picard springer runt med. Fast de har ju några hundra års försprång...

Ibland undrar jag hur maskineriet där uppe fungerar egentligen, och då menar jag inte atmosfären. Jo, det också visserligen, men nu menar jag det som pågår innanför skallbenet. Hur kugghjulen och remmarna verkligen hänger ihop och drar runt varandra, hur operatören drar ledningarna och kopplar i huvudcentralen. Ibland får man ju minsann vänta på att det ska kopplas och signalen komma fram. Ni känner säkert igen er. Man sitter där, pratar med någon eller funderar på nåt, kommer att tänka på nåt som man vill säga men kan inte, hur man än försöker, komma på vad det exakt handlade om eller vad det hette. Man sitter där, röken börjar sippra ur öronen och man kan höra kugghjulen spinna. Men inget händer. Inget. Nada. Det hjälper då inte. Det går bara inte. Signalen går inte fram.

Sen, tre veckor senare mitt i natten vaknar man och som en blixt från klar himmel (eller mörkt sovrumstak, var man nu sover) slår det en. Koppling går fram. Aha! Ja, så var det ju. Så hette det. Tack så mycket, det hjälpte ju mycket. Oftast går det kanske på ett par minuter, men det har hänt mig att jag några månader senare plötsligt kommer på namnet på den där Tv-serien jag förgäves sökte när jag behövde det. Bättre sent än aldrig kanske.

Jag undrar om min är felmonterad, man kanske kan reklamera den nånstans...

Btw, angående igår. Om jag hatade måndagar var det...

Sport kan vara riktigt komplicerat. Det är minsann inte bara att tuta och köra. Det kröver en hel del taktik, planering och massa av överlagt tänkande och funderande. Det är åtminstone detta ett bevis för.

Statistik var ordet och ämnet. Jag har upplevt att utanför rent matematiskt dominerande miljöer är statistik jättesvårt. Trots att statistik är en ganska stor del av de matematikkurser alla läser på högstadiet och gymnasiet. Det är viktigt eftersom statistik mycket väl kan vara den form av matematik som icke-matematiker möter oftast. Och väldigt ofta slår det fel. Men av någon konstig anledning är det inte så viktigt, man ska ju ändå inte kunna matte.

Kvällstidningarna bidrar i högsta grad till den här trenden genom att vara väldigt okänsliga när det gäller statistik. Senaste exemplet är från Aftonbladet där man både i artikelns rubrik och länken på startsidan skriver stort "Nu minskar kvinnors inkomst" (Obs, notera fetstilen). Under står det "Ny trend: gapet ökar och männen drar ifrån". Jag anar direkt vart det hela lutar åt. Någon har fått ett statistiskt underlag och tolkat det helt galet. Totalt felaktigt. En analysuppgift som jag tror skulle vara en lämplig uppgift på en högstadielektion i matematik blir helt fel i en av våra ledande tidningar. Jag klickar in på artikeln och får ganska snart mina misstankar bekräftade. Kvinnors inkomst har inte alls minskat, att gapet ökar beror på att männens löner ökat mer. Rubriken, med gullig fetstil och allt, är en ren lögn. Trovärdigheten borde ha flugit all världens väg. Men gör det troligtvis inte, det handlade ju mest om statistik, det ska man ju ändå inte kunna - och den nya rubriken drar säkerligen mer läsare. Den är ju klart mer iögonfallande.

Jag tycker ändå, även om man nu inte har koll på statistiken, att en reporter borde reagera när man skriver den ovan nämnda rubriken och avslutar artikeln med "Kvinnorna ökade under samma period sin inkomst med 3 100 kronor..." Vänta nu. Minskade den inte alldeles nyss. Öka, minska? Borde man inte bestämma sig? Borde inte känslan av att skriva två totalt motsägande och sinsemellan uteslutande slutsatser fått någon larmklocka att ringa? Och vad borde man haft som rubrik? För att ge konstruktiv kritik, exempelvis "Lönegapet mellan könen ökar igen!"

Statistik och förbannad lögn sägs det ju. Men det är inte sant. Statistik är väldigt enkelt, väldigt rent, väldigt sanningsenligt. Statistik ljuger aldrig. Det är när någon tolkar statistiken som det kan slå kapitalt fel.

I sakfrågan, som jag inte tänker diskutera vidare, tycker jag bara: Lika lön för lika arbete.

Scrubs är inte bara en fyndig och rolig serie, titt som tätt spelas dessutom rätt bra musik. Nyss rullade denna. Visst, inget man sätter på innan festen, men en skön, stämningsfull låt är det. Waiting for my real life to begin är titeln och är ursprungligen gjord av Colin Hay...

Jag är otroligt nyfiken på vad min brevbärare tror om mig. Vet inte om han träffat mig, vi har säkert mötts i trapphuset nån gång, men vet ju inte om han sett att jag bor här. Men, han kan ju gissa/lista ut att jag är en kille och antagligen är ganska ung eftersom jag bor i ett studenttätt område. Jag undrar, eftersom jag i posten fick ett knallrött glansigt A4-kuvert där det står mitt namn i STORA bokstäver och Fall för frestelsen - Bara för dig som prenumenerat tidigare och ett erbjudande om Laura. Laura är en tidning som jag tror, och de själva säger, är för medelålders kvinnor. Jag är inte en medelålders kvinna. Tror inte jag skulle tycka om tidningen särskilt mycket, har nog aldrig öppnat en. Jag har däremot faktiskt prenumenerat, så det är inget felskick, men det var bar för att utnyttja ett erbjudande åt någon annan. Men det kan man ju inte veta... jag undrar bara vad brevbäraren tänkte om mig och mina intressen... :)

Tänkte först bara be om ursäkt för rubriken. Jag har dragit en tanke till extrem och använt lite vinklande ord för att i viss mån synliggöra mina farhågor. Aftonbladet skriver om en ny metod som testas i Piteå där eleverna i första klass får lära sig skriva med hjälp av dator istället för det klassiska sättet att skriva med penna på ett papper. Jag är kluven, och det ska bli intressant att se om man får höra någon uppföljning till projektet. Det är ju kanon, verkligen jättebra om det hjälper till att utveckla språket hos barn, något som senare kan hjälpa till med läs och skrivförståelse. Och det är bra om det kan hjälpa elever som har det lite extra svårt med finmotorik eller med bokstäver i allmänhet. Om de kan lyftas att träna mer än grundläggande rörelser till att träna skriva är det finfint.

Men det är två saker i artikeln som direkt får mig att reagera med en viss oro. Det ena är den nöjda kommentaren från en av eleverna. "Det är så jobbigt att skriva med penna". Ok, det kan ju stämma. Men om det är jobbigt, vad är chansen att den eleven lär sig skriva med penna senare? Speciellt när han då vet att han kan skriva fint på datorn och ser sina jobbiga första försök med pennan. En snabb jämförelse kan nog leda att man snabbt kastar bort pennan.

Och skräckscenariot (om än visst med överdrivna farhågor) är att att kunna använda en penna är något förbehållet den fina kulturen, den akademiska eliten och konstnärerna. En kunskap som glöms bort av gemene man. Visst, när allt mer skriven kommunikation sker via ett tangentbord, man kan se det som en naturlig utveckling. Behöver vi fortfarande pennan? Mitt svar är ja. Jag skulle då inte vilja vara beroende av ett tekniskt hjälpmedel för att kunna skriva.

Det andra som fick mig att reagera var meningen "... det dröjer inte länge innan de också kan utnyttja datorns rättstavningsprogram. " I tider där särskrivning ökar så tror jag just det här kan vara förödande. Eleverna riskerar helt, precis tvärtemot tanken med att utveckla språket, att tappa känslan för språk och rättstavning. Det tar ju ändå datorn hand om. Det är ju bara det att datorn är rätt puckad och klart begränsad i sin förståelse av språket. Är man beroende av rättstavningsprogrammet för att få ihop en begriplig text så riskerar man starkt att skapa indivder som helt enkelt inte kan uttrycka sig trovärdigt med ord. En text med mängder av underliga formuleringar och full med stavfel (som kontrollen missar - för det gör den) är inte trovärdig. Och lyckas man inte att skriva trovärdigt så kommer man få det svårt att ta sig fram exempelvis på högre utbildningar. Återigen kan man se en förlänging där vi faktiskt gör barnen en björntjänst.

Till sist blir jag lite orolig när man återigen hamnar i det läget att man stött på något knepigt. Och kapitulerar. Man övervinner inte svårigheterna, man gör sig beroende av hjälpmedel och tar sig runt problemet utan att egentligen lösa det. Visst, vissa skriver som krattor. Datorn kan vara ett bra komplement. Men är det inte bättre med en vision om att faktiskt lära sig skriva med en handstil som man är nöjd med? Och är det då inte bättre med mer övningen än mindre? Eller är det lika bra att ge upp direkt?

Fast det kan ju vara så också att jag bara tycker det var bättre förr och är rädd för förändring. Ska bli kul att se om det här slår igenom och vad resultatet blir.

Ibland när man, i sina studier, ska till att skriva nåt stöter man på ord och begrepp som varenda en vet precis vad de betyder. Så länge man håller det på en tunn yta och inte försöker hitta något djup, någon struktur eller några gemensamma drag. Den här gången är det hjälte (tidigare exempelvis motivation). Klart alla vet vad en hjälte är. Eller? Men säg rakt ut, hur är en hjälte. Definiera hjälten. Vad gör han? Hur är han, hur ser han ut, vem är han med, vilken social klass kommer han ifrån, vilka värderingar har han? Inte lika enkelt längre? Och det är inte helt lätt att ta reda på heller. Eller finns det nån hjältebok som jag missat? Jag menar alla vet ju vad en hjälte är så det behöver man ju inte skriva nåt om. Och man måste ju ha litterär täckning för sina definitioner, i alla fall ja i det här fallet.

Hur som helst, om inte annat så får man upp ögonen för hur tunna vissa begrepp är som vi faktiskt slänger oss med dagligen. När ingen egentligen kan redogöra för orden på djupet, hur vet vi då att vi menar samma sak? Samtidigt så kan man ju inte gå och fundera och oroa sig över det hela tiden. Men kan vara en intressant reflektion en lugn stund.

Nu... semmeljakt!

En fundering gnager sig fast i bakhuvudet efter filmen igår. Al Gore, i sin iver att visa att människan är kapabel att göra stora positiva kraftsamlingar och ändra världen åt rätt håll, hävdar att vi löst problematiken med ozonhålet. Har vi verkligen det? Är ozonhålen verkligen ett minne blott? Jag är tveksam... så pass att jag tvivlar. Visst, vi, och med det menar jag oss som mänsklighet har visserligen begränsat användandet av vissa ozon-ätande kemikalier. Men är problemet löst?

Tanken vidgar sig. Har vi i mänskligheten verkligen löst en enda större miljöfråga egentligen? DDT - används fortfarande. Ozonhålen - ja de var väl kvar senast jag kikade. Är det sura och svavelhaltiga regnet borta - inte vad jag tror. Utfiskning? Tjuvjakt? Skogskövling? Antropogent spridande av djur/växtarter? Utsläpp av gifter? Snälla, är det någon som vet. Har vi löst ett enda av de problem vi ställt till med?

Visst, vi har inte haft så lång tid på oss att reagera. Det har inte varit så länge som vi har varit, kanske är vi inte det än, medvetna om all den problematik som finns omkring oss. Men känns det verkligen som vi är på rätt håll? Jag tror att vi kan styra upp det. Och vi kan nog styra upp det relativt snabbt. Med lite god (politisk) vilja och tekniska landvinningar kan vi lösa det här. Men ger verkligen historien vid hand att vi gör så från förr? Har vi anledning att vara optimistiska?

Varning! I det här inlägget tänker jag gnälla. Och gnälla bra. Gillar du inte det, skippa att läsa.

Jag läser på ett universitet. På detta universitet finns det en filmklubb som i stort sett besöks (av tyvärr allt färre) studenter. Studenter på ett universitet tycker jag borde ha lite vett i skallen, och en någorlunda kapacitet att dra igång de där tunga sönderrostade kugghjulen som får maskineriet där uppe att fungera. Jag kanske har för höga krav, vad vet jag. Men något mått av omtanke och medvetande om sin omgivning borde man väl kunna ha? Eller?

Egentligen handlar det om en skitsak. Men samtidigt så uppvisar beteendet ett enormt egocentriskt, insnöat och respektlöst förhållande till sin omgivning. Hur som helst. Mina knappar blev tryckta på. Jag störde mig ordentligt.

Filmen som visades var An Inconvenient Truth (tankar om den snart - när jag lugnat mig en aning). Filmen avslutas av tips och uppmaningar delvis på ett humoristiskt och underfundigt sätt. I text. På svart bakgrund. Likt viljelösa, lättmanipulerade hundar i ett experiment ställer sig de allra flesta i salongen upp och börjar greja med sina kläder. Trots att filmen fortsätter. Men signalen, åsynen av en bokstav, gör att folk tydligen måste så fort som möjligt rusa från lokalen. Man kan tro att de antingen inte är läskunniga eller inte ser skillnad på text och eftertext.

Klimax av idioti och total urbota och komplett inkompetens att antingen observera i sin näromgivnin eller tänka minsta lilla på någon annan än sig själv, centrum i universum, uppvisades av den/de två rader framför mig. De inte bara ställer sig och tar på sig kläderna. Efter kläderna är på står de kvar! Trots att minsta flercelliga organism inser att man då är ivägen. Trots att personen ifråga borde ha insett att en del av texten fastnade på hans mössa. Trots att människan (om han nu var det och inte en zombie eller robot) vänt sig om och tittat på mig (efter att jag kommenterat hans beteende), och borde insett att bakom honom fanns folk som fortfarande försökte se filmen. Sätt dig ner eller försvinn! Vem i *beep* ställer sig upp på biografen? Hur förbannat osmart är man då?

"#¤@#&@¤*!"  - Gaaah!

Det är incidenter som dess som får mig att tappa tro på mänskligheten. Att tro att folk är idioter. Hur i hela världen ska vi lösa exempelvis miljöproblemen om folk inte ens visar omtanke nog att inte stå ivägen på bion. Så enkelt... men tydligen sååå svårt!

Startade dagen med en ispromenad, Gråsjälören (som skymtar i fjärran på bilden nedan) och tillbaka. Nätta tre timmar. Vädret, knappa tio minusgrader, soldis och i stort sett vindstilla var väl så bra det kunde bli. Dumt att sitta inne då. Och jag var ju inte helt ensam ute på promenad, skridskotur, skidtur eller cykeltur eller hur man nu valde sig att ta sig fram. Kanske extra skoj att det bryggde över generationer också, vänner eller föräldrar med vuxna barn, med små barn. Kul... med andra ord. Luleå Kommun och Lions som ordnar isvägen respektive Gråsjälören ska ha tack för en fin förmiddag för mig som inte kostade en krona... Isen var fin, vägen bred och det fanns gott om plats för alla. Och inte behöver man oroa sig för isen ska hålla när traktorn precis plogat framför en, eller hur...

Och just det... bjuder även på lite Ice Ice Baby... :)

Efter alla animé-timmar hade jag mina föraningar... men detta och detta får mig att bli helt säker (credit till min vän som skickade det här). Vem i hela friden ställer upp på nåt sånt här, även mot massa pengar. Det gör ju ont bara att titta på.

Ouch... ajajajaj.

... eller ett hår i mitt kex. "Alla skrek rakt ut" står det i Expressen. Jag tycker det underligt för det första att det står överhuvudtaget. Vilken nyhet. Wow! En kille har hittat ett (två) hår i sitt kex, stoppa pressarna. Och ok... det kanske inte är så trevlig. Men överreagerar vi inte nu. Släng kexet och ta nästa? Byt paket. Och så grova var inte håren. Bilden på kexet behövdes ju uppenbarligen förstoras en hel del för att håren skulle framgå tydligt. Jag bara undrar, så här på kvällskvisten, hur fick GT/Expressen reda på den här "nyheten"? Är det ett försök att skaffa sympati inför Göteborgskex. Nåja... min sympati fick han inte.

Känner mig en aning tom nu på kvällen, fast det får jag väl faktiskt skylla mig själv för. Det var ju faktiskt jag själv som både bokade tid och vandrade ner till blodcentralen och donerade plasma. Fast det är ju en vinn-vinn situation. Jag får en liten belöning och jag gör nåt som är bra för någon annan. Dessutom så är det inte särskilt ansträngande, att ligga på en brits i trekvart och bli serverad saft. Mmm. Så är du inte känslig för blod eller sprutor är det nånting jag rekommenderar. Första steget kan du ta på GeBlod.nu.

Så nu surfar jag in på Ikea.se och ser avdelningen Tillbehör för Barnen. Undrar vart tillbehören till vuxna tog vägen. Jag som så gärna skulle vilja ha en extra arm, röntgensyn och en halv liter plasma...