Oskyldigt anklagad
Ja, inte jag då. Dessutom är jag alltid oskyldig, oavsett vad, när och hur. :)
Men detta är något som gör mig upprörd. Ur alla aspekter. Våldtäkt är bland det lägsta en person kan hitta på. Mina tankar om våldtäktsmän (och de fåtal kvinnor som finns) är inte särskilt höga (är det "bara" sju år max för våldtäkt). Och däri ligger en del av problemet. Våldtäkt är ett brott, som kanske mer än andra (jag är ännu lyckligt ovetande) sätter djupare känslomässiga spår, både i individerna och kollektivt i samhället. Att bli anklagad för våldtänkt kan i många fall vara detsamma som att bli dömd. Därför blir jag upprörd när man läser att allt fler falskangivelser sker. Det är nästan att en falskangivelse om våldtäkt är lika lågt som själva brottet. Det är ju ingen direkt kroppslig kränkning men en oerhörd mental kränkning, för att inte tala om ett indirekt påhopp på alla som verkligen blivit utsatta. Dessutom leder det i stor del till resursslöseri i stor skala. Att ge falsk angivelse bör (tillsammans med övergrepp i rättssak som jag skrivit om tidigare) ses oerhört strängt.
Det andra stora problemet, förutom den känslomässiga kopplingen, är att det ofta är ett brott som är svårt att utreda, där bevis kan vara svåra att få fram. Risken är stor att ord står mot ord. Risken är stor att någon kommer fara illa i rätten, att inte deras berättelse, som kan vara sann, blir trodd.
Därför är det av största vikt att utredningar sker med koncentration och saklighet. Att alla möjliga aspekter att antingen bekräfta eller förkasta berättelser används. Därför är det oerhört alarmerande om det i en iver att sätta dit så många som möjligt det luckras upp i utredningsproceduren och därmed rättssäkerheten. Principen måste, även om det i många fall kan vara hemskt orättvist, att skulden måste bevisas istället för oskulden. Att bevisa ett icke-förhållande, att man är oskyldig, kan nämligen vara i princip omöjligt. Detta gäller givetvis både våldtäkt som alla andra brott. Här måste ju polis och rättsväsende göra sitt yttersta för att inte ord ska stå mot ord, utan fakta mot fakta. (Det är visserligen en ganska intressant devalvering av vittnesmålet jag gör här - men det är nog så jag ser det.)
Rätt frågor måste ställas (inte de om kläder och berusning som förbluffande ofta figurerar kring dessa falla - det är både direkt löjligt och grovt förolämpande för alla att de förekommer), och de måste ställas med en objektiv och kritisk ( i betydelsen att man väger fakta och trovärdighet - absolut inte negativt) inställning. Rättssäkerheten är nog något bland det heligaste vi har. Den måste bevaras.
Men detta är något som gör mig upprörd. Ur alla aspekter. Våldtäkt är bland det lägsta en person kan hitta på. Mina tankar om våldtäktsmän (och de fåtal kvinnor som finns) är inte särskilt höga (är det "bara" sju år max för våldtäkt). Och däri ligger en del av problemet. Våldtäkt är ett brott, som kanske mer än andra (jag är ännu lyckligt ovetande) sätter djupare känslomässiga spår, både i individerna och kollektivt i samhället. Att bli anklagad för våldtänkt kan i många fall vara detsamma som att bli dömd. Därför blir jag upprörd när man läser att allt fler falskangivelser sker. Det är nästan att en falskangivelse om våldtäkt är lika lågt som själva brottet. Det är ju ingen direkt kroppslig kränkning men en oerhörd mental kränkning, för att inte tala om ett indirekt påhopp på alla som verkligen blivit utsatta. Dessutom leder det i stor del till resursslöseri i stor skala. Att ge falsk angivelse bör (tillsammans med övergrepp i rättssak som jag skrivit om tidigare) ses oerhört strängt.
Det andra stora problemet, förutom den känslomässiga kopplingen, är att det ofta är ett brott som är svårt att utreda, där bevis kan vara svåra att få fram. Risken är stor att ord står mot ord. Risken är stor att någon kommer fara illa i rätten, att inte deras berättelse, som kan vara sann, blir trodd.
Därför är det av största vikt att utredningar sker med koncentration och saklighet. Att alla möjliga aspekter att antingen bekräfta eller förkasta berättelser används. Därför är det oerhört alarmerande om det i en iver att sätta dit så många som möjligt det luckras upp i utredningsproceduren och därmed rättssäkerheten. Principen måste, även om det i många fall kan vara hemskt orättvist, att skulden måste bevisas istället för oskulden. Att bevisa ett icke-förhållande, att man är oskyldig, kan nämligen vara i princip omöjligt. Detta gäller givetvis både våldtäkt som alla andra brott. Här måste ju polis och rättsväsende göra sitt yttersta för att inte ord ska stå mot ord, utan fakta mot fakta. (Det är visserligen en ganska intressant devalvering av vittnesmålet jag gör här - men det är nog så jag ser det.)
Rätt frågor måste ställas (inte de om kläder och berusning som förbluffande ofta figurerar kring dessa falla - det är både direkt löjligt och grovt förolämpande för alla att de förekommer), och de måste ställas med en objektiv och kritisk ( i betydelsen att man väger fakta och trovärdighet - absolut inte negativt) inställning. Rättssäkerheten är nog något bland det heligaste vi har. Den måste bevaras.
Kommentarer
Trackback
