Hunden Danny
Som alltid när jag skriver om film: Spoiler Alert!
Såg Danny the Dog igår. Hade ett par små fördomar innan jag började titta. Med Jet Li i huvudrollen trodde jag nog det skulle bli en tuff actionrulle med en massa snyggt koreograferade slagsmål men inte så mycket mer. Jag undrade lite vad Morgan Freeman, en av de skådisar jag respekterar och gillar allra mest gjorde där. Och visst, slagsmålen fanns där. Men där fanns så mycket mer.
Filmen hade två skarpt kontrasterande ansikten. Ett, det ursprungliga, där Danny hålls som vakthund av "farbror" Bart. Danny behandlas också som en hund, men eftersom han uppfostrats till det sen barnsben vet han inget annat. Så när Bart tar av kopplet slår han glatt ner alla Bart ber honom om, och står tåligt ut med Barts behandling resten av tiden. Men genom ett attentat mot Bart så blir Danny fri, och hamnar hos blinde Sam och hans adoptivdotter Victoria. Här gör filmens andra sida entré. Den hårda framställningen byts ut mot en mjuk. Känslor som varit undertryckta lyfts till ytan. Danny lär sig vad det menas med att vara fri och att vara människa. Kärlek, vänskap, lojalitet lyfts fram, men också sorg och förlust när förträngda minnen börjar bubbla upp.
Filmen är dessutom väldigt vacker, vilket man inte riktigt kan tro i de actionspäckade, blodfyllda slagsmålsscenerna. Men ansvariga visar en stor idérikedom och kunskap när de arbetar med kameran. Finurliga klipp och spektakulära kameraåkningar kastar oss mellan olika platser, mellan då och nu, mellan minnen och verklighet. Man använder dessutom ljus och reflektioner på ett mysigt sätt.
Med andra ord så har filmen det bästa av två världar. Späckade actionscener och känslofyllda scener av uppväxt och upptäckt. Muskler och hjärta. Man behöver inte alltid välja.
Filmen får 8 välkoreograferade hoppsparkar av 10 möjliga...
Såg Danny the Dog igår. Hade ett par små fördomar innan jag började titta. Med Jet Li i huvudrollen trodde jag nog det skulle bli en tuff actionrulle med en massa snyggt koreograferade slagsmål men inte så mycket mer. Jag undrade lite vad Morgan Freeman, en av de skådisar jag respekterar och gillar allra mest gjorde där. Och visst, slagsmålen fanns där. Men där fanns så mycket mer.
Filmen hade två skarpt kontrasterande ansikten. Ett, det ursprungliga, där Danny hålls som vakthund av "farbror" Bart. Danny behandlas också som en hund, men eftersom han uppfostrats till det sen barnsben vet han inget annat. Så när Bart tar av kopplet slår han glatt ner alla Bart ber honom om, och står tåligt ut med Barts behandling resten av tiden. Men genom ett attentat mot Bart så blir Danny fri, och hamnar hos blinde Sam och hans adoptivdotter Victoria. Här gör filmens andra sida entré. Den hårda framställningen byts ut mot en mjuk. Känslor som varit undertryckta lyfts till ytan. Danny lär sig vad det menas med att vara fri och att vara människa. Kärlek, vänskap, lojalitet lyfts fram, men också sorg och förlust när förträngda minnen börjar bubbla upp.
Filmen är dessutom väldigt vacker, vilket man inte riktigt kan tro i de actionspäckade, blodfyllda slagsmålsscenerna. Men ansvariga visar en stor idérikedom och kunskap när de arbetar med kameran. Finurliga klipp och spektakulära kameraåkningar kastar oss mellan olika platser, mellan då och nu, mellan minnen och verklighet. Man använder dessutom ljus och reflektioner på ett mysigt sätt.
Med andra ord så har filmen det bästa av två världar. Späckade actionscener och känslofyllda scener av uppväxt och upptäckt. Muskler och hjärta. Man behöver inte alltid välja.
Filmen får 8 välkoreograferade hoppsparkar av 10 möjliga...
Kommentarer
Trackback
