Feminist... nope!
SvD skriver att 13 av nya regeringens ministrar säger att de inte är feminister. Sex statsråd ställer sig bakom titeln. Och så är debatten igång. Själv är jag för jämställdhet men har aldrig och vill aldrig kalla mig feminist. Problemet är mångfasetterat, och en av orsakerna till mitt problem tas även upp i artikeln. Feminism är ett luddigt begrepp som kan betyda mycket. Vissa som påstår sig vara feminister är riktigt vettiga, andra som ställer sig under samma titel får mig att känna mig som en brottsling bara för att jag tillhör ett visst kön. Är det jämställdhet? Nej. Vill dessa feminister uppnå jämställdhet? Knappast. Då hade man väl kunnat kalla sig ett jämställt ord som jämställdhetskämpe eller något. Inte direkt ta ett icke jämställt ord som titel. Problemet blir alltså att många feminister som syns, behöver inte alls vara någon majoritet bland de som kallar sig feminist, inte jobbar för jämställdhet. De vill inte rätta till problemen. De driver någon sorts kollektiv vendetta och tycker inte att det är mer än rätt om skeppet kantrar åt andra hållet ett tag. Det kan jag aldrig ställa upp på...
Därför blir jag glad när 13 framstående ministrar faktiskt nekar till att kalla sig feminist, men att de jobbar för jämställdhet. Det är bra så. Självfallet reagerar den nya oppositionen starkt. Ulvskog menar kritiskt att de som kallar sig feminist borde granskas hårdare, att de bara tar titeln som kosmetika. Samtidigt tar hon som socialdemokrat monopol på att förändra samhällstrukturer. Det anser hon inte man kan göra om man driver en marknadsanpassad politik. Som vanligt är socialdemokraterna kritiska till att det händer lite positivt när de inte sitter vid makten, men verkar glömma att använda möjligheten på den majoritet av tiden de sitter vid makten. Fast det är ändå tur det. Margareta Winberg ville ju i feminismens namn diktera hur universitet skulle bedriva forskning och undervisning. Det vill säga, regeringen ville sätta en norm för vad man ska tycka och tänka och styra våra hittills fristående universitet. Skrämmande!
Lars Ohly visar även på just detta att det ligger en skillnad i jämställdhet och feminism. Han säger i artikeln: "Utan en feministisk analys och en feministisk politik kommer man inte att lyckas, även om man är välvilligt inställd till jämställdhet i allmänhet". Det vill säga, Ohly lyfter fram en skillnad i feministisk politik och en politik som främjar jämställdhet. Så om man var ute efter jämställdhet, vilket jag var, så gjorde man rätt i att inte rösta på Ohly och vänsterpartiet. Skönt att ha det på det klara. Ohly anser dessutom att det är skamligt att ansvarig minister inte är feminist. Vadå? Jämställdhetsministern säger sig ju klart vara för jämställdhet. Är inte det bra? Fast Ohly kanske vill ha en feministminister helt enkelt...
Nej, främja jämställdheten, och jag tycker det är starkt av de statsråd som rakryggat klargör sin mening att de är för jämställdhet och vågar stå på egna ben i kampen för det. Inte ta en titel som är luddig, och meningslös om inget händer, och i många fall ändå mest populistisk.
Mig veterligen är det väl mer populistiskt att kalla sig "jämställd", än att efter högersidans smutskastning av ordet feminism kalla sig just feminist. Du menar att begreppet feminism är luddigt. Tja, det beror väl på vem du frågar, men enligt mig är det inte alls speciellt svårt att definiera det. Att vara feminist är att ha sett att det finns maktstrukturer i vårt samhälle som gynnar det ena könet (män) och missgynnar det andra (kvinnor) OCH vilja förändra detta.
Sen kan man ta det en nivå till, då det finns många genusteorier som hävdar olika saker, men fortfarande inom samma "huvudtopic"; personligen anser jag, likt andra likartsfeminister, att kön är socialt konstruerat. Att se kön likt vår mindre bemedlade och ytterst konservative socialminister Göran Hägglund, anser jag vara uppåt väggarna. Kön konstrueras socialt och efter att vi blivit "könsstämplade" så gjuts vi in i den form vi förväntas leva efter.
Jag accepterar att människor fortfarande tänker i väldigt könssegregerade banor, de flesta man pratar med håller trots allt med om att män och kvinnor är lika mycket värda. Fine. MEN, om vi nu ser till hur vår samhällsstruktur så gynnas det "manliga" sättet att vara på mer än det "kvinnliga" - män tar och får mer makt och detta är ju inte rätt, eller hur?
Ärligt talat så bryr jag mig inte speciellt mycket om vad våra politiker kallar sig. Det är ganska lätt att utläsa vad de tycker utifrån vad de säger i övrigt.
