Nej... varför ska jag ta ansvar för mig själv?
Tanken i rubriken slår mig när jag läser Aftonbladets artikel om EU-kommissionens Franco Frattini som uppenbarligen blivit chockad och upprörd över att datorspel innehåller våld och vill gå i bräschen för ny lagstiftning för att skydda våra barn. Jag blir nästan lika upprörd som Frattini själv, men inte över spelet, utan över Frattinis utspel. Jag har inte spelat spelet, jag har inte sett nån reklam eller bilder från spelet. Jag har ingen aning om hur våldsamt eller inte det är - det skiter jag faktiskt ganska fullstänfigt i. Det är inte där i faran ligger. Dessutom kan man diskutera kritiken mot spelet och i vilken mån det riktar sig mot barn som ScaBlog, Suburbia och Plus minus noll gör. De har många bra och intressanta tankar.
Farorna som jag ser (som i viss mån överenstämmer med övriga bloggares) är dessa.
- Som rubriken antyder så omyndigförklarar det individen. En lagstiftning om detta inkompetentförklarar ju individen att själv ta ställning för vad han själv tycker om och vill se. Blir det verklighet är det ytterligare ett steg mot en statlig förmyndarorganisation.
För barn som inte kan ta ett fullt ansvar själva finns föräldrar (eller andra förmyndare). Det är där den viktiga biten kommer. Redan idag finns det vissa trender som tyder på att många tycker att uppfostran inte är föräldrarnas ansvar, utan skolans eller förskolans exempelvis. Samhällets alltså. Ett sådant här "skydd" som Frattini pratar om skulle alltså bara bekräfta att barnens viktigaste uppfostrare, föräldrarna, anses inkompetenta och inte bör få ta ansvaret själva.
Givetvis tycker jag inte barn ska spela för våldsamma spel. Men den gränsen och kontrollen måste föräldrarna ta. Inte staten!
- Dessutom pekar det på en likriktning av kultur. Spel är, varken man nu vill eller inte, ett kulturuttryck. Att lagstifta mot viss typ av kultur är farligt nära att börja tafsa på fritt tänkande och tyckande. Tidigare i år blev det ett visst ramaskri när någon förslog att viss litteratur skulle anses vara kanon. En lagstiftning som antyds skulle precis vara ett sådan steg att utse viss kultur som förmer annan. Dessutom är det ett steg mot censur. Spel kanske är första grejen... vad kommer sen? Våldsamma filmer (igen)? Våldsamma eller omoraliska texter i böcker eller noveller (igen)? Tidningar?
Man kan tycka att jag överreagerar. Och visst, i just detta specifika fallet är det kanske inte världens sak. Men det är ett litet steg mot ett samhälle som jag inte vill till. Och tar man ett litet steg är det väldigt lätt att ta ett till... och ett till...
Till Franco Frattini, och andra oroade, kan jag bara säga en sak. Ni kan göra en väldigt tydlig markering. Gör som jag (förutom att blogga och skriva om det - men det är ju också en möjlighet). Köp inte spelet, spela inte spelet - och titta på den märkning och rekommendationer kring spel som redan finns idag. Är ni tillräckligt många som tycker lika kommer spelet inte sälja och gå runt ekonomiskt. Det kommer att försvinna. Utan lagar...
Farorna som jag ser (som i viss mån överenstämmer med övriga bloggares) är dessa.
- Som rubriken antyder så omyndigförklarar det individen. En lagstiftning om detta inkompetentförklarar ju individen att själv ta ställning för vad han själv tycker om och vill se. Blir det verklighet är det ytterligare ett steg mot en statlig förmyndarorganisation.
För barn som inte kan ta ett fullt ansvar själva finns föräldrar (eller andra förmyndare). Det är där den viktiga biten kommer. Redan idag finns det vissa trender som tyder på att många tycker att uppfostran inte är föräldrarnas ansvar, utan skolans eller förskolans exempelvis. Samhällets alltså. Ett sådant här "skydd" som Frattini pratar om skulle alltså bara bekräfta att barnens viktigaste uppfostrare, föräldrarna, anses inkompetenta och inte bör få ta ansvaret själva.
Givetvis tycker jag inte barn ska spela för våldsamma spel. Men den gränsen och kontrollen måste föräldrarna ta. Inte staten!
- Dessutom pekar det på en likriktning av kultur. Spel är, varken man nu vill eller inte, ett kulturuttryck. Att lagstifta mot viss typ av kultur är farligt nära att börja tafsa på fritt tänkande och tyckande. Tidigare i år blev det ett visst ramaskri när någon förslog att viss litteratur skulle anses vara kanon. En lagstiftning som antyds skulle precis vara ett sådan steg att utse viss kultur som förmer annan. Dessutom är det ett steg mot censur. Spel kanske är första grejen... vad kommer sen? Våldsamma filmer (igen)? Våldsamma eller omoraliska texter i böcker eller noveller (igen)? Tidningar?
Man kan tycka att jag överreagerar. Och visst, i just detta specifika fallet är det kanske inte världens sak. Men det är ett litet steg mot ett samhälle som jag inte vill till. Och tar man ett litet steg är det väldigt lätt att ta ett till... och ett till...
Till Franco Frattini, och andra oroade, kan jag bara säga en sak. Ni kan göra en väldigt tydlig markering. Gör som jag (förutom att blogga och skriva om det - men det är ju också en möjlighet). Köp inte spelet, spela inte spelet - och titta på den märkning och rekommendationer kring spel som redan finns idag. Är ni tillräckligt många som tycker lika kommer spelet inte sälja och gå runt ekonomiskt. Det kommer att försvinna. Utan lagar...
Kommentarer
Trackback
